.jpg)
.jpg)
Recension
- Burst the Bubble (cd) The Company of Snakes
- 2002
- SPV
Inte bra för gamla hjältar
Externa länkar
- Officiell webb
- Ganska mycket information.
- Highway Star
- Deep Purple on-line
- David Coverdale
- Officiell sajt för denna fantastiske sångare som har så dåliga rådgivare
Etiketter
1977 bildade David Coverdale ett av världens bästa bluesrock/hårdrockband, Whitesnake. Bandet bestod av ett antal gudabenådade musiker, fyllda av känsla och rock. Den klassiska sättningen bestod förutom Coverdale av; Jon Lord hammond och andra orglar, Ian Paice trummor, Neil Murray, bas, Bernie Marsden gitarr och Mickey Moody, gitarr. Denna sättning finns bland annat förevigad på måste-live-albumet Live … in the Heart of the City. Ingen rocksamling är komplett utan denna, Thin Lizzy's Live and Dangerous och Kiss Alive. Denna sättning av Whitesnake presterade ett sväng som få andra gjort sedan dess.
En bit in på 1980-talet fick Coverdale för sig att bandet skulle bytas ut, tuperas och begåvas med olika gitarronanister som John Sykes, Adrian Vandenberg och Steve Vai i skilda omgångar. En kommersiell framgång, men ett musikaliskt bottennapp i mitt tycke.
Nu har tre av herrarna från Whitesnakes klassiska line-up slagit sig ihop i projektet The Company of Snakes. Det är gitarrbröderna Marsden och Moody, samt numera vithårige basisten Neil Murray. Tillsammans med meriterade trumslagaren John Lingwood och svenske sångaren Stefan Berggren ger nu bandet ut en fullängdare med nytt material.
Som väntat är det kompetent blues-, boogie och rocksväng som serveras. Det låter bitvis riktigt bra. Låtar som Sacrificial Feelings och Labour of Love sitter hårt. Med tretton egentliga låtar är albumet i sin helhet dock lite för svagt. Marsden och Moody är fortfarande samspelta och dominerar ljudbilden. Stefan Berggren sköter sången med den äran, men är ju inte David Coverdale.
Och faktiskt är det just detta The Company of Snakes faller på. Med en fullt återförenad Whitesnake line-up kunde detta blivit hur bra som helst. Nu saknar jag Jon Lords feta hammond-gung, Ian Paices frispel bakom trummorna och framförallt stor-ormen Coverdales fantastiska röst alldeles för mycket. Med dessa herrar kunde det här albumet blivit ruskigt bra.
Nu blir det hyggligt svängande pubrock istället. Inget jag vill förknippa med gamla hjältar.
Publicerad: 2002-01-03 00:00 / Uppdaterad: 2007-05-04 11:29
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).