dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Wu-Tang Clan: Iron Flag
Iron Flag (CD) Wu-Tang Clan
2001
Loud Records/Sony
5/10

Klanen kan bättre

Lyssna

Sök efter skivan

Få artister har misslyckats så kapitalt som Wu-Tang Clan med att knåpa ihop en uppföljare till ett klassisk album. Den banbrytande skräckfilmstrippen på Enter The Wu-Tang (36 Chambers) förbyttes mot en reklamjippodubbel som jag verkligen försöker glömma.

The W var en rejäl uppryckning, men det har i ärlighetens namn varit roligare när klanmedlemmarna släppt ifrån sig sina soloskivor. Med Iron Flag var det dags för Wu-Tang Clan att visa var RZA-skåpet ska stå.

Och det blir tyvärr inte i finrummet.

Efter lekstugan på Ghostface Killahs senaste skiva hade jag faktiskt hoppats att RZA och hans mannar skulle kunna samla nog kraft för ett nytt utbrott i nivå med den klassiska debuten.

Det var väl egentligen upplagt för en rejäl besvikelse.

”The Shaolin and the Wu-Tang could be dangerous” får vi veta igen. Självklart några samplade rader om Shaolin shadowboxing och annat vi hört förut. Det är ungefär så kul det blir att lyssna på Iron Flag. Det känns som om något fattas. Som om det är Wu-Tang på rutin. Ett Wu-Tang som är mer intresserade av att lansera sina ”Ghostface-skor” som förstås finns att köpa på nätet.

Det finns stunder då Wu-Tang gnistrar till i gammal god Wu-Tang-stil. Som i UZI (Pinky Ring), Iron Flag eller Ya’ll Been Warned. Då är det skitigt och grovhugget som jag vill ha det. Eller Radioactive (Four Assassins) som för tankarna till Public Enemy med sin kaotiska ljudbild och ljuden från ett maskingevär. Det är också lite kul att klanen snor några textrader från sängkammarsångaren Luther Vandross klassiska Never Too Much i Chrome Wheels.

Men sedan finns det några riktiga bottennapp också. Värst är Soul Power (Black Jungle), där ingen mindre än Flavor Flav gästar. Sällan har orden ”soul power” varit mer missvisande. Och när Flavor påminner oss om att ”I’m the nigga that got you talkin’ ’bout Fight The Power” känns energin hos Public Enemy och gamla Wu-Tang Clan än mer avlägsen.

Nej, det här känns inte som en värdig avslutning på skivåret 2001, ett av de bästa på länge. Och vill du ha en Wu-skiva som sammanfattar Wu-Tang Clan just nu finns det bättre alternativ.

Såväl Ghostface Killahs Bulletproof Wallets som Shyheims Manchild är roligare köp.

Ola Andersson

Publicerad: 2001-12-27 00:00 / Uppdaterad: 2007-07-20 21:10

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #1239

3 kommentarer

Folk har olika smak helt enkelt. Jag har läst fantastiska recensioner av den här skivan på annat håll. Själv älskar jag den mer än Calippo Cola. Tycker den är minst lika bra som ”The W”.

Chrille Oregistrerad 2001-12-27 19:29
 

Såväl Ghostface Killahs ”Bulletproof Wallets” som Shyheims ”Manchild” är roligare köp.

det bevisar väl allt om den här skribenten.

Vi som lyssnat på alla skivorna är nog ense om att ”Iron Flag” är många gånger bättre än Manchild och soulsmöriga ”BF”

skärpning!

Cico Oregistrerad 2002-06-06 16:28
 

jävla idiot. han vt ju fan inte vad han snackar om .”reklamjippodubbel som jag verkligen försöker glömma” om forever. shit. fy skäms riktigt jävla dåligt. få höra vad en expert har att säga istället för den här jävla idoioten

enok shimmyya Oregistrerad 2008-05-06 18:45
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig