Det senaste månaderna har videon till Kosheens singel ”Hide U” vevats väldigt flitigt på MTV. Låten har också blivit en smärre hit här i Sverige, inte minst på dansgolven. Kombinationen av mörka, monotona rytmer, ekande stråkar och Sian Evans kraftfulla stämma har tagit Kosheen rakt upp till toppen på danslistorna.

Om man som jag gjorde förväntar sig att deras debutalbum ”Resist” innehåller mer av samma vara lär man bli ganska förvånad. För här har Bristoltrion tagit ut svängarna ordentligt. Visst bygger stora delar av musiken på mötet mellan producenterna Decoder (Darren Beale) och Substances (Mark Morrison) drum'n'bassrytmer och Evans röst men här med betydligt större plats för melodier och inslag från andra genrer.

Långsammare rytmer blandas med akustiska gitarrer, klingande harpor och rena poprefränger. Breakbeats dyker upp här och var men nu mer förpassade till bakgrunden jämfört med ”Hide U”. Om den var riktad mot dansgolvet är ”Resist” ett försök att nå en bredare publik. Det känns som att Kosheen ansträngt sig för att göra en riktig crossoverskiva. Det är egentligen ingen dum tanke. Med tanke på hur monoton ”Hide U” ändå är kan lite mer variation i soundet väl bara vara av godo. Eller?

”Resist” är heller inte lika enformig som jag först fruktade. Kosheen vill verkligen variera sig. Men i sitt försök att tillfredställa så många som möjligt har de offrat det viktigaste. Låtarna. Har man inget effektivt låtmaterial att bygga runt från början spelar det ingen roll hur mycket man än försöker. Det går till en viss gräns men förr eller senare skiner bristen ändå igenom. Överhuvudtaget känns ”Resist” halvfärdig. Det räcker inte att komma med ett schysst beat eller en fet bas och tro att det ska hålla hela vägen. Tomma tunnor skramlar visserligen mest men det innebär inte att det låter bra.

Bitvis som i ”I Want It All” och ”Cruelty” glimtar det ändå till. Där närmar sig Kosheen Bristolkollegerna i Portisheads trasiga melankoliska stämningar en smula. Men för övrigt är ”Resist” en rejält seg historia.

När de sedan experimenterar med pop är det inte heller helt lyckat. ”Catch” låter mest som en hybrid mellan Faithless och E-Type, balladen ”Harder” får Dido att framstå som Mike Tyson i jämförelse, up-tempo försöket ”Face in The Crowd” skulle kunna vara ett ratat bidrag i uttagningen till Eurovisionsschlagerfestivalen och får hon bara höra den kan nog ”Gone” få Jennifer Rush att fundera på en comeback.

Det roligaste med ”Resist” är att jämföra de båda versionerna av ”Hide U”. Mer spännande än så blir det aldrig.

Men djurfotografierna i konvolutet är ju förstås fina.