Birdie var en av de där grupperna som jag snubblade över mitt i natten på MTV. Helt plötsligt fylldes teveskärmen av en av de snyggaste videor jag någonsin sett, femtiotalsretro i grönt och svart. Ur högtalarna strömmade en sockersöt poplåt, Let Her Go. Sedan var det bara att leta upp albumet Some Dusty och det visade sig lättare sagt än gjort.

Deborah Wykes och Paul Kelly släppte debutskivan Some Dusty 1999. Dryga fyrtio minuter sval popmusik som var mer London än den mesta popmusik som släppts de senaste fem åren. Stillsamt, lågmält och i sina bästa stunder, som i Blue Dress, häpnadsväckande vackert.

Birdie pendlar någonstans i gränslandet mellan Belle & Sebastian och Saint Etienne vid tiden kring Good Humour. Det sistnämnda är förmodligen ganska naturligt, eftersom Deborah och Paul möttes 1994 när de spelade med just Saint Etienne.

Alla som blev förälskade i elpianovärmen på Some Dusty kommer inte bli besvikna när Triple Echo hittar in i cd-spelaren. Det låter ganska precis som förra gången. Och jag gillar det.

De tolv spåren glider obehindrat in i varandra. Inga vassa kanter. De spår som sticker ut är de gånger tempot vrids upp något snäpp, som i Such a Sound med en smått frenetisk keyboardslinga. Och i bakgrunden finns alltid ett försiktigt elpiano eller en diskret orgel som ackompanjemang till Deborahs avmätt nonchalanta röst, som ofta påminner om rösten hos Saint Etiennes egen Sarah Cracknell.

Egentligen borde den välputsade ytan, bristen på variation och Deborahs röst som håller sig inom ett begränsat register göra att den här skivan blir fantastiskt trist. Men Triple Echo klarar sig riktigt bra. Dels för att den bara är dryga 35 minuter lång och dels därför att jag inte kan värja mig mot den varma bild Birdie målar upp med sina lågmälda små berättelser.

Målade i höstfärger, mitt i december.