dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Fat Joe: Jealous Ones Still Envy (J.O.S.E.)
Jealous Ones Still Envy (J.O.S.E.) (CD) Fat Joe
2001
Atlantic Recording/Warner
4/10

Knappt mer än ljummet

Fjärde skivan för Fat Joe. Det har dessutom betytt hans största singelhit med We Thuggin’ som han knåpat ihop tillsammans med ingen mindre än R. Kelly. Och Fat Joe har lyckats locka många andra storstjärnor till sitt senaste projekt: Buju Banton, M.O.P., nya stjärnskottet Petey Pablo, Ja Rule, Ludacris, Xzibit och Busta Rhymes för att nämna några.

Då är det nästan en prestation att få till ett så intetsägande album.

J.O.S.E. råder förkärleken för den nästan filmiskt symfoniska hiphopen, som M.O.P. och Adam F också använt sig av med varierande resultat. Massiva, ödesmättade ljudmattor som exploderar ur högtalarna. Men här blir det mest kinapuffar av alltihop.

Resultatet borde bli fantastiskt när Fat Joe, M.O.P. och Petey Pablo möts under banderollen Fight Club och sparkar loss. Men istället känns det som ett spår M.O.P. själva hade ratat till Warriorz. Energin och intensiteten måste ha tagit en annan väg ut ur studion.

Då funkar det bättre när Fat Joe lägger de stora bössorna åt sidan och flörtar lite med dansgolvet. Som i What’s Luv? där han får sällskap av Ja Rule, Ashanti och lite latinorytmer. Eller i It’s OK med sin Cypress Hill-sampling och en funkigt malande jazzbas.

Det blir också bättre mot slutet He’s Not Real, med Prospect och Remy, Murder Rap samt Get The Hell On With That, där Ludacris och Armageddon gästar funkar. The Wild Life lyfter sig också över de flesta spår på skivan, mest tack vare att Fat Joe snott den välkända pianoslingan från Isaac Hayes Ike’s Rap I. Svårt att misslyckas med en Isaac-plankning.

Men bäst är ändå Still Real, som är det mest personliga ögonblicket på skivan, ackompanjerat av en vemodig stråkslinga. Mer sådana låtar och det här kunde blivit en riktigt bra skiva.

Men i övrigt känns Jealous Ones Still Envy definitivt inte som ett nödvändigt köp. Inte när det kommit så mycket hiphop i år som är ljusår bättre.

För det här är mestadels rätt intetsägande och trist.

Ola Andersson

Publicerad: 2001-12-13 00:00 / Uppdaterad: 2007-07-17 17:56

Kategori: Recension | Recension: #1219

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig