Bluespoliser vakna. Jag säger det med en gång. Jag kan väldigt lite om blues. Jag har till och med riktigt svårt för blues. Jag ogillar de onanistiska dragen som genomsyrar stora delar av den moderna bluesen. Det svettiga ryggdunkandet och de stela reglerna. Det är något unket över det hela. 12-taktselände.

R.L. Burnside låter allt annat än unket. Det visste jag sedan tidigare. Häromåret dundrade han in i mitt liv med bastarden ”Let My Baby Ride”. Han vägrar ge sig av.

”Burnside on Burnside” är R.L. fångad i sitt esse, live på scenen. Tillsammans med barnbarnet Cedric Burnside bakom trummorna och slidevirtuosen Kenny Brown (som spelat med R.L. sedan 1971) river han av tio egna kompositioner och två bluesstandards. Det är slamrigt och skitigt, fullt av liv. Trots att R.L. börjar bli en gammal man visar han inga tecken på trötthet. Vitalt.

Jag gillar enkelheten. Två gitarrer och ett trumset. Tre snubbar som spelar så det ryker. Det svänger och stökar. Groovar och bökar. Jag skulle vilja säga att det rockar, men det kanske är fel ord i sammanhanget? Skit samma. Rock!

Enda tillfället det blir trist är när R.L. berättar en lång historia i ”He Ain't Your Daddy”. Efterföljande, långsamma, ”Bad Luck And Trouble” hör inte heller till höjdpunkterna på skivan. Dem programmerar jag bort.

Det här är inte blues för att imponera på polarna. Det här är blues som vill få dig att dansa. Det funkar.