Det började med ”Player’s Ball”, både för Outkast och för mig. Med albumet ”Southernplayalisticadillacmuzik” och kollegorna Goodie Mobs ”Soul Food” hamnade Atlanta sedan på hiphopkartan.

André och Antwan behöver ingen närmare presentation när de nu efter fyra album och sju år bestämt sig för att samla sina hits på en skiva. Med ”Ms. Jackson” fick de sin största hit i Europa och helt plötsligt var det inte bara hiphopare som visste vilka Outkast var.

Och det finns få hiphopgrupper som kan samla en lika imponerande samling låtar från fyra så imponerande album. Från lowrriderfesterna på ”Southernplayalisticadillacmuzik”, utomjordingsfantasierna på ”ATLiens”, pimpvibbarna på ”Aquemini” till funkgalenskaperna på ”Stankonia”. ”Aquemini” är fortfarande min favorit, men det är jämnt över mållinjen.

Tyngdpunkten på ”Big Boi and Dre present Outkast” ligger på debuten från 1994, fem av låtarna är hämtade därifrån. Självklart finns ”Player’s Ball” med och även ”Git Up, Git Out” som nog är mest känd därför att Macy Gray snodde refrängen rakt av till sin egen ”Do Something”.

”Aquemini” och ”Stankonia” finns representerade med tre låtar var. ”Rosa Parks”, ”B.O.B.” och ”Ms. Jackson” är självklart bland dessa. Lite förvånande är att ”ATLiens”, som många tycker är gruppens bästa skiva, bara får släppa till en låt, ”Elevators (Me & You)”. Ingen ”Jazzy Belle” eller ”ATLiens” så långt ögat kan nå.

Självklart är ingen samling av den här typen komplett utan ett par nya spår så att de riktiga fansen ska tvingas öppna plånboken. Prince-jazziga ”Movin’ Cool (The After Party)” är mest… intressant. Kanske har jag inte vant mig vid den än, men det känns inte som en av gruppens odödliga låtar. Roligare är då ”The Whole World”, som låter som ett av funkexperimenten från ”Stankonia” medan fantastiska ”Funkin’ Around” gräver ner fingrarna längre i Söderns hiphopmylla och har mer gemensamt med den organiska värmen på ”Aquemini” eller rentav partysvänget från debuten än med senaste skivan.

Det är också det roligaste med den här samlingen. Att låtarna, som inte ligger kronologiskt, fortfarande låter så bra och så opåverkade av tidens tand. Låtarna från ”Southernplayalisticadillacmuzik” skulle kunna släppas imorgon.

Det finns egentligen inte så mycket att säga. Det här är en samling fantastisk hiphopfunk. Det finns inte en låt som inte är smått briljant (om man bortser från ”Movin’ Cool” då, men det skyller jag mest på att jag behöver några år på mig att komma ikapp). Så varför blir det inte toppbetyg?

För det första känns det helt onödigt av Outkast att ge ut en samling nu. De har tillräckligt mycket att fylla ut en best of med, men det känns lite som om man försöker casha in på det senaste årets osannolika framgångar med en snabbt ihopsvängd samling lagom till julhandeln. Att ge ut den här på toppen av sin karriär för att fira sjuårsjubileet känns inte särskilt trovärdigt. Där ryker en poäng.

Cd-häftet innehåller texterna till samtliga låtar och det är alltid kul. Men inte så värst mycket mer. En biografi på två sidor känns futtigt. Varför finns det inte mer personligt material? Listplaceringar? Små anekdoter av Big Boi och André till respektive låt? Där försvinner en poäng till.

Dessutom hade det varit intressantare om de plockat in några av låtarna som spelats in till olika filmmusikprojekt och som aldrig har hamnat på något album. ”Any Given Sunday”, ”Higher Learning”, ”New Jersey Drive”, ”Nothing To Lose”, ”Shaft” och ”Light It Up” har alla haft Outkast-låtar på spellistan. Utan dem blir det en ganska standardmässig, om än fantastisk, låtuppställning med singelhits avsedd för de som upptäckt Outkast det senaste året. Vilket kanske är helt okej, om man inte, som jag, hade väntat mig mer. Problemet är dessutom att Outkast egentligen aldrig varit ett singelband. Minus ett poäng till.

Om du känner någon som spelat sönder ”Ms. Jackson” utan att köpa skivorna har du hittat en perfekt julklapp. Men om du har alla Outkasts album är det egentligen bara ”Funkin’ Around” du behöver från den här skivan.

Förhoppningsvis släpps den som singel.