James Brown var egentligen aldrig någon albumartist, det var singlarna som var fokus. Det känns konstigt att skriva det om en artist som under tre år (1968 -1970) gav ut minst femton fullängdare i eget namn och dessutom skrev och producerade album åt sina medmusiker. Men singlarna som spelades flitigt i radio, vilket i sin tur ledde till omkring 100 placeringar på Billboards pop- och R&B-listor, var James Browns huvudnummer. Med några få undantag (”The Payback” till exempel) var den perfekta singeln oftast målet som drev James Brown framåt. Många av hans album var egentligen snarare att betrakta som samlingar.

Under sista halvan av 1968 släppte James Brown sex singlar som nådde topp tjugo, fyra av dem utgör basen för det här albumet – ”Licking Stick”, ” I Guess I'll Have to Cry, Cry, Cry”, ”Say It Loud – I'm Black and I'm Proud” och ”Goodbye My Love” (inspelad redan i september 1967, men släppt först hösten 1968). Från den sistnämnda singeln hämtas även instrumentalspåret ”Shades of Brown”. Albumets andra instrumentalspår, ”I'll Lose My Mind”, skulle senare komma att dyka upp som baksida till R&B-listettan ”Give It Up or Turn It Loose”.

”We'd rather die on our feet
Than be livin' on our knees
Say it loud, I'm black and I'm proud”
- ”Say It loud – I'm Black and I'm Proud”

Titelspåret inleder skivans första sida, både del ett och del två av låten. Den är med andra ord delad av en kort paus, precis som på singeln. Det är inte den hopmixade version som senare dykt upp på bland annat samlingen ”Foundations of Funk”. Låten är en funkig deklamation. James rappar snarare än sjunger låtens text. Refrängen är av call and response-modell där James vrålar: ”Say It Loud” och en barnkör svarar: ”I'm Black and I'm Proud”. För kompet står James eget band med Maceo Parker, Pee Wee Ellis, Fred Wesley, St. Clair Pinckney och Jimmy Nolen som mest namnkunniga inslag.

”Say It Loud – I'm Black and I'm Proud” kom att bli James Browns sista placering på Billboards poplistas topp tio fram tills dess han släppte den bedrövliga ”Living in America” 1985.

”Say It Loud” var en låt som skrevs efter hårda påtryckningar från flera håll. James Brown var det svarta USA:s viktigaste politiska person efter att Malcolm X och Martin Luther King mördats, kanske redan innan. Nu ville alla att han skulle ta ställning. Det gjorde han och kanske kostade det honom också många viktiga radiospelningar. Trots James välkända hunger efter både pengar och framgång är det inte ett val han ångrat. Det är lätt att förstå honom. ”Say It Loud” är en av de tio bästa låtar han någonsin spelat in. En låt som påverkat och inspirerat många, både artister som Gil Scott-Heron och mannen i fabriken.

Som för att lugna ner efter den hårda öppningen följer en av skivans många ballader (eller snarare lågtempolåtar), ”I Guess I'll Have to Cry, Cry, Cry” (se där en typisk Brownsk titeltrippel). Här sjunger James ackompanjerad av en studioorkester. Storslagna stråkar och falsettgnyende från en övergiven man som tappat hoppet. Men, den är egentligen bara uppvärmning inför det ljuvliga elände som komma skall.

”Goodbye My Love” är förmodligen den mest hjärtskärande inspelning som någonsin släppts ut i offentlighetens ljus. En sönderbruten funkballad så svart, så dyster, att det gör ont i både kropp och själ. James inleder med att berätta hur saker ibland kan gå fel och att det enda man kan göra är att be om förlåtelse och att bara dårar går utan ord.

”I don't know where you are…
but you know I need you
There's one more thing I'd like to say right here…
I could say…
maybe you just don't understand
and I could say…
Baby!
I believe you got another man
And then I could say…
I just can't help myself
(but I wouldn't be a man)
And then I could say…
maybe you don't have nothin' left
But I want you to know
I still love you!”
- ”Goodbye My Love”

Men James får aldrig chansen att be om förlåtelse. Han får inga svar på sina frågor. Han lämnas ensam med sin smärta. Hans klagan är förgäves. Utom för alla oss som får ta del av den, vi får fem och en halv minut av den allra svartaste musik.

Albumets a-sida avslutas med instrumentalen ”Shades of Brown” (som producenten Bud Hobgood skrivit). Jag gissar att det är James själv som tagit plats vid orgeln som spelar en framskjuten roll. Men egentligen skulle det lika gärna kunna vara någon annan och det här skulle lika gärna kunna ses som en JB's-inspelning. Lite pausmusik innan det är dags att vända på vaxet.

”Mama come here quick and bring that licking stick” – Ibland behövs det inte mer än så. Upprepa om och om igen. Blanda upp med en vers eller två mest för sakens skull. På skiva är det en knappt tre minuter lång uppmaning till allsång. Från scen kunde den dras ut till det dubbla och förvandla publiker till funkslavar. Enkel och effektiv. Fastnar på hjärnan direkt. ”Licking stiiiick!” Och så ett rop på frälsaren: ”Maceo!” Som singel bar det ända till R&B-listans andra plats och pop-listans fjortonde.

Så långt de välkända hitsen och den del som med rätta skulle kunna kallas James Brown ”Best of '68″. På sätt och vis är det också nu det börjar för alla utforskare av vinylbackar. Det är nu vi når de skrymslen som inte kommit fram på sentida samlingar, oavsett inriktning.

Först ut är skivans verkliga fynd: ”I Love You”. En glad och sprittande sak som visar upp James Brown som soulbrother number one. Upptempo utan att vara funk och ett klockrent bevis på mannens bredd som underhållare. För James var aldrig bara balladsångare eller funkmästare och från början var det just soulkung han skulle bli. Här påminner han oss om att han hade alla skäl i världen att göra anspråk på mästartiteln.

Resten av b-sidan är tyvärr inte riktigt lika bra. Efter den starka inledningen följer två ballader av modell soulstandard. Den nakna och stillsamma ”Then You Can Tell Me Goodbye” (som även spelades in av Solomon Burke samma år). Den nästintill sakrala ”Let Them Talk” (som senare spelades in av Roberta Flack). Därefter följer ett Brown-original i liknande stil, den bluesiga och bedjande ”Maybe I'll Understand”. Ingen av dem når i närheten av de två mästerverken på a-sidan. De är bra men inte fantastiska. Skivan avslutas med ytterligare ett instrumentalspår, ”I'll Lose My Mind”, en lätt bluesig hockeyorgelshistoria som varken gör från eller till.

Om du snöat in på James Brown som balladsångare efter ”Ballads” från ifjol är det här ett givet köp. För dig som ännu så länge bara känner James Brown som funkartisten, The Minister of New New Super Heavy Funk, är det här en utmärkt väg vidare in i ett närapå outtömligt arkiv av enastående musik. Nybörjare gör kanske bäst i att leta upp någon av de många samlingar eller liveinspelningar som släppts innan det är dags att ge sig i kast med detta album.

Jag vägrar att sålla mig till dem som på senare tid försökt förringa James Browns insatser för funken och som hävdat att det getts ut för många samlingar med hans funkmaterial, men hur mycket jag än älskar funkartisten är det bara en sida av 1900-talets största artist. ”Say It Loud – I'm Black and I'm Proud” ger dig minst tre sidor av James Brown. På 37 minuter och för mindre än 100 spänn får du den politiska funkens födelse, den första funkballaden och både smäktande och sprittande soul. Det är inte illa.