Mick Jagger är en ikon. Tillsammans med Keith Richards har han gjort några av världens bästa låtar. Han var superstjärna långt innan jag föddes. Men han är ändå vid 58 års ålder vitalare än många av dagens stjärnor.

Nu har han släppt ännu ett soloalbum. Dags att glömma bort alla gamla referenser och förutfattade meningar och ta till sig detta album med tolv nya låtar.

Som vanligt har Jagger omgivit sig med ett antal säkra musikprofiler. Bono, Pete Townsend, Wyclef Jean och Joe Perry från Aerosmith gästar på olika låtar. Lenny Kravitz har varit med och skrivit, spelat in och producerat en låt. Utöver musiken så omger sig Jagger med välkända stylister och trendfolk. Modeskaparen Karl Lagerfeldt har tagit bilderna på Jagger som pryder konvolutet.

Det är med andra ord tydligt att Jagger har en viss status och kan välja vilka han vill samarbeta med. Resultatet är givetvis en snygg yta. Välpolerad, genomtänkt och proffsig. Men hur låter albumet egentligen?

Vid första genomlyssningen ger ”Goddess in the doorway” mig inget. Den glider spårlöst förbi och låter som passande musik för sportradion. Men för varje genomlyssning händer något och en del låtar träder faktiskt fram som riktigt bra.

Lenny Kravitz bidrag ”God gave me everything” låter lika maskinellt som Kravitz alla låtar från senare år. Men med Jaggers stämma i fronten blir det mångfalt bättre än det varit med Kravitz på sång. En återhållen rocklåt, men med en klassisk röst. Jag gillar den.

På titellåten ”Goddess in the doorway” spelar Jagger gitarr på ett sätt som får mig att tänka på Keith Richards. Låten har ett ganska gott sväng, liksom ”Everybody getting high” där Joe Perry bjuder på sköna riff. En låt som kvalat in på vilken Stonesplatta som helst från sjuttiotalet och framåt.

Men i övrigt är detta album en ganska blek upplevelse. Snygg radiorock/pop som kommer spelas en hel del i vuxenradion. Inte mycket sticker ut, men å andra sidan var det ganska väntat. Jag tycker också att det är fruktansvärt ovärdigt att ta med en stinkande låt som ”Hide away”. En slö blues som legat för länge i den karibiska solen. Wyclefs medverkan begränsar sig till gitarr och produktion, men både Jagger och Wyclef kommer skämmas över den här låten om ett tag.

Sanningen är nog den att ingen ung artist eller nykomling skulle fått någon som helst uppmärksamhet med det här materialet. Men eftersom det nu är Mick Jagger och han vid 58 års ålder lyckas göra ett album som ändå känns kraftfullare än det Rolling Stones gjort på nittiotalet blir slutresultatet ok.

Men jag saknar Keith Richards. Utan honom är Mick Jagger inte hel. Frågan är om de kommer lyckas skriva nya låtar tillsammans till ännu ett nytt album med Stones någon gång i framtiden.

Jag hoppas det. För på tre låtar på detta album visar Jagger fortfarande att han har förmågan att prestera viss magi.

Gubbrock, visst. Men tusen gånger hellre Mick Jagger än Lasse Berghagen. Förresten har nog Mick Jagger fortfarande ett av rockscenens snyggaste arslen.