När jag läste på högskola kom engelska att bli mitt huvudämne. Mer av en händelse än som del av en medveten plan för vad jag skulle bli. Det slutade med att jag åkte utomlands för att läsa ett år. Och för att putsa till engelskan. Det var rätt många jag kände som gjorde som jag ungefär samtidigt. Vissa åkte till USA, några till Kanada och Australien. Någon till Hawaii.

Själv valde jag bort solkuster mot ett regnigt Wales. Jag hamnade i Lampeter mitt i hjärtat av ett av få engelskspråkiga länder där engelskan är andraspråk. Och mitt i Wales, där jag kom att tillbringa dryga tio månader, var engelskan verkligen andraspråket. Långt från ära, civilisation och vettiga skivaffärer.

Skitsmart.

Men även djupt inne i fårens förlovade land nådde de ständiga hyparna i brittisk musikpress fram. Grupper som Sneaker Pimps, Gus Gus, Stereophonics, Catatonia och Moorcheeba låg med på nära nog varenda samlings-cd som följde med Melody Maker, NME och Q. Men den grupp som mest fångade mitt intresse var Lamb med sin luftiga drum’n’bass. När singeln Cotton Wool stökades om i Fila Brazilia-remixen kom den även att bli en favorit bland Ibiza-resenärer och blev en stamgäst samlingar med latinodansmusik.

Två skivor senare är Louise Rhodes och Andrew Barlow tillbaka. Och den här gången har deras patenterade version av drum’n’bass fått stå tillbaka för långsammare rytmer. Och de lyckas faktiskt även få till det den här gången, tillsammans med producenten Guy Sigsworth (som bland annat arbetat med Madonna, Björk och Bomb The Bass).

Inledande What Sound börjar försiktigt, nästan försynt, för att sedan skjutas långt utanför atmosfären med en helt vansinnig duell mellan en akustisk gitarr och funkstökiga rytmer. Louise låter ömsom som Roisin Murphy i Moloko, ömsom som Laikas Margaret Fiedler. Oemotståndligt. Dessutom innehåller What Sound några av de gulligaste, och vackraste, textrader om kärlek som jag hört på länge.

What is that sound
ringing in my ears
The strangest sound
I’ve heard for years and years
The sound of two hearts
beating side by side
The sound of one love
that neither one can hide
The sound that makes the world go round

Så enkelt.

På I Cry får Louise sällskap vid mikrofonen av Michael Franti även om det bara rör sig om några futtiga sekunder. Det är synd, eftersom deras röster faktiskt är en smått lysande kombination. Förhoppningsvis kan detta leda till framtida samarbeten. Heaven låter som ett spår från Mandalays debutskiva och det är inte så konstigt med tanke på att Sigsworth även stod för produktionen där. Ambienttechno möter bossajazz. Dessutom gillar jag verkligen Nokia-ringsignalen i Small.

De enda gånger jag börjar famla efter fjärrkontrollen är One, som låter farligt nära Fun-Da-Mentals aptrista försök till musik, och instrumentala Scratch Bass, som inte helt förvånande innehåller rätt mycket scratch. Men inte så värst mycket mer.

Men de är glömda i samma stund som de första tonerna i Gabriel lämnar högtalarna. En knastrande sampling tar upp dansen med Louises röst. Ett försiktigt piano närmar sig blygt en diskret gitarr. Sedan börjar de övriga instrumenten smyga sig in från sidorna för att fullständigt explodera med en malande basgång och ett hav av stråkar. En låt som på många sätt påminner om Portisheads mästerverk Roads, såväl till atmosfär som uppbyggnad. Och Louises röst kämpar för att hålla sig flytande i det intensiva infernot, på samma sätt som Beth Gibbons gjorde i just Roads. Och båda låter också lika övergivna, sårbara och starka.

Då stannar tiden. Just då är What Sound världens bästa skiva just nu. Och texten? Om kärlek, naturligtvis. Som nästan alla stora poplåtar som skrivits. Fast sällan så här smärtsamt vackert. En låt som kan hålla dig i handen när regnet piskar mot rutorna. Som kan hela ett brustet hjärta.

What Sound når inte riktigt ända fram. Men stundtals är den inget annat än lysande.

Gabriel finns som singel. Köp åtminstone den. Köp åtminstone den om du inte vet att du kommer att vara lycklig varenda dag, varenda sekund, resten av ditt liv.

Du kommer inte att ångra dig.