”Easy pop beats and experimental underwater moods”

Texten står att läsa på Moonbabies fullängdsdebut ”June and Novas” och är väl en lika god sammanfattning av deras musik som någon annan. Vill man försöka sig på att vara mer heltäckande, vilket inte känns som det lättaste när det gäller den här plattan, kan man lägga till ett stort antal adjektiv och stilar.

Oftast när man lyssnar på en skiva för första gången så börjar man med den första låten. Kalla det slentrian om du vill, men då så är det för mig.

CD in – playknappstryckning – musik.

Man får ett första intryck och har genrestämpeln i beredskap.

Premiärlyssningen av ”June and Novas” utgjorde inget undantag. Första låten ”I'm Insane but so are You” fastslog att, för mig okända duon Moonbabies, spelar melodiös pop i ungefär samma skola som Pineforest Crunch – kanske lite taggigare – men inga mil ifrån. Kvinnlig sång och stämsång i refrängerna.

Trevligt och tralligt, men jag började fundera på om redaktör Hamberg hade fördelat skivan till rätt person. Kanske borde Pop-Peter eller Allätar-Andersson ha fått den istället? De är större power-pop-slukare än undertecknad.

Men skivan snurrade på och så småningom kom spår två – titelspåret – och efter den nästan två minuter långa instrumentala inledningen stod det klart att det här inte var riktigt lika enkelt att etikettera som det verkade vid första anblicken. Fortfarande väldigt melodiöst men den distade gitarren tog ett par steg framåt i ljudbilden och samplingarna duggade allt tätare.

Trean – ”Kissing Underwater” – visade sig vara en danslåt (i brist på bättre ord) med drivande drum 'n' bass-trumslingor och en kakafoni av ljud som gör titeln rättvisa. Baklängessången bidrar till den suggestiva stämnigen. ”Have You Ever Said Goodbye” passar bättre överens med det första intrycket: Moonbabies spelar melodiös pop. Här träder Ola Frick fram och tar över huvudmikrofonen. En liten överraskning i sig efter att man vant sig med Carina Johanssons spröda röst i de två första låtarna.

Grunden är pop. Indie-pop kanske är ett bättre ord. Men ibland drar det iväg. Främst åt två olika håll: det mer filmiska och det rockigare. Instrumentala låtar som ”Count Stars >> Be Patient” och ”Pianohammer” fungerar tillsammans med alla intron och outron som bryggor mellan de olika stämningarna. De rockiga utflykterna representeras främst av ”My Buddy Buddy” och ”City Walk” med Frick vid micken. Jag kan lova att man rycker till första gången de tränger ut genom högtalarna som precis vant sig med pop.

Även om det kanske egentligen inte är några gigantiska lappkast mellan olika stilar, så händer mer än tillräckligt för att det ska vara omöjligt att slölyssna på plattan de första gångerna man hör den. Man spetsar intresserat öronen för att höra vad som ska hända härnäst. Moonbabies kräver att man lyssnar på dem uppmärksamt. Vilket man gärna gör. Och det är det som är styrkan med plattan: mångfalden gör inte att det känns splittrat. Trots variationen känns det som en helhet. En helhet som består av ofta klockrena melodier och spännande ljudcollage.

14 låtar. Alla är bra. Favoriterna växlar. Men just nu är det nog suget i titelspåret, den klockrena Kent-stölden ”Shining Sun” (”Innan allting tar slut”), hi-hat-dominerade ”In Our House” och über-charmiga ”City Walk”.

Äsch, nu lägger jag ner. Försök få tag på plattan och lyssna själv istället. Det är både du och Moonbabies värda.

Behöver jag tillägga att jag väntar med spänning på nästa platta?