Guru återvänder till underjorden. Ungefär så presenteras den här skivan. Som ett nytt projekt för de riktiga headsen. En chans att göra något utan pressen att sälja. Eller snarare, utan pressen att leva upp till förväntningarna som ligger i namnen Gang Starr och Jazzmatazz om man för tillfället är lagd åt det elakare hållet.

Jag tycker att det känns lite som det senare. Det här är låtar som känns framlatjade i studion med polare (för det är löjligt många människor inblandade i den här skivan). Det kanske inte var tänkt att någon skulle få höra dem, men till slut var de så många att det verkade dumt att bara kasta bort dem. Inte så många av dem höll i och för sig måttet för att platsa i något av de vanliga hemmen. Vi får väl testa något nytt.

Om jag fattat det rätt är Baldhead Slick Gurus alter ego, men jag är faktiskt inte helt säker. Da Click är gamla välbekanta kompisar som Ice T, DJ Spinna, DJ Premier, Treach, Pete Rock och Killah Priest – men också en massa nya bekantskaper som Squala Orphan, Smitty, Blick Street och Fatal Hussein. Totalt bidrar över 20 olika MC:s och nästan lika många producenter.

Det märkliga är att resultatet inte blir spretigt eller ens särskilt varierat. Det som slår mig mer än något annat är att skivan känns så jämntjock. Att så lite sticker ut. Det mesta är Premierdoftande lägre mellantempohiphop. Tempot är nästintill konstant skivan igenom.

Guru får mig ändå alltid på bra humör. Det räcker på sätt och vis att han öppnar munnen för att jag ska bli någorlunda nöjd. Men, lite mer än så här begär jag för att dra fram de riktiga höga betygen. Framförallt kräver jag att han vågar säga åt några av alla de som lämnat ett avtryck på den här skivan att: ”fan, den här låten håller inte måttet. Vi skiter i den. Gör något bättre så kanske det kommer med.” Men, Guru är en juste kille som inte vill göra någon ledsen, så istället får vi 19 spår och 72 minuter musik att desperat försöka tränga igenom och hitta guldkorn i. Det är lättare sagt än gjort.

Men, visst finns här ett och annat som får mig att bli på genuint bra humör. Ayatollah-producerade ”Cry” med sitt stötiga påträngande beat och sin skrikiga refräng till exempel. Pete Rock rullar ut beaten i ”Pimp Shit” och visar att han fortfarande är att räkna med när han levererar ett av albumets svängigaste ljudspår.

Kanske är det skivans omfattning som får mig att tappa andan. Kanske behöver den mer tid för att jag skall hitta in. Men just nu hör jag väldigt lite av det som gjort Guru till en av mina största favoriter i hiphopvärlden.