Första gången jag hörde Cooly’s Hot-Box var på den briljanta Roger Sanchez-singeln I Never Knew. Vemodig house när den är som bäst. Då sjöng de bara. Nu kommer första egna skivan. Och det är väl egentligen bara sången som förenar I Never Knew med Take It. Nu är det organisk, funkig soul som gäller.

Cooly’s Hot-Box ligger på Dome Records, som själva kallar sig ”The Home of UK R&B”. Det får alla mina varningslampor att börja blinka. Britter har ett löjligt sinne för effektiv popmusik, men soul och hiphop från de brittiska öarna fungerar sällan. Så här långt har väl bara två soultrender därifrån fått något större genomslag i musikvärlden: Soul II Soul-soundet i slutet av åttiotalet och 2-Step tio år senare.

Men det visar sig att Cooly’s Hot-Box i själva verket är från New York. Amerikaner, alltså. Några varningslampor släcks. I alla fall tillfälligt.

Cooly’s Hot-Box är ett sjumannaband som fintrimmat sitt tajta sound genom att ha arbetat med sådana storheter som BB King, India.Arie, A Tribe Called Quest, Roger Troutman och Zapp, The Neville Brothers och Guru. Inte fy skam. Men det betyder inte speciellt mycket när det är dags att släppa en egen skiva. Musikhistorien är full av hyllade körsångare och kompband som kraschlandat när de dristade sig att släppa något under eget namn.

Så illa går det inte för Cooly’s Hot-Box. De klarar sig faktiskt riktigt bra. Det är svängigt, jazzigt och tajt. Det är organisk, levande funksoul som hör hemma i mörka, rökiga jazzklubbar. Långt från välputsad, superdesignad sängkammarsoul. Det är soul i Okayplayer-fåran.

Det är det goda nyheterna. De dåliga nyheterna är att det är soul i Okayplayer-fåran. Det är faktiskt lite dåliga nyheter i mina öron. För jag har samma problem med Take It som jag har med exempelvis D’Angelos Voodoo. Det är jämnbra jämngung. Men efteråt lämnar det mig förvånansvärt tom.

Det här är en skiva full av bra låtar. Om man lyssnar på dem en i taget. Over & Over, Friend Of Mine och speciellt Wasted Time är alla riktiga jeepgungslåtar. Hur bra som helst. Då når Cooly’s Hot-Box nästan upp till samma höjder som D’Anglo på Brown Sugar. Och både Angela Johnson och Christian Urich har soulfyllda röster. Speciellt Urich som stundtals låter som en blandning mellan Maxwell och D’Angelo. Och det finns många andra bra låtar. Det finns det verkligen.

Men efteråt kan jag inte låta bli att tycka att helheten är lite för mycket funkjam och för lite melodier. Ja, jag är torsk på melodier, popkille som jag är.

Jag blir faktiskt inte klok på den här skivan. Jag är lika kluven som inför Voodoo. När jag lyssnar sitter jag stundtals med åttan i handen och vill springa ut och tvinga varenda människa jag träffar att lyssna. Men efteråt undrar jag varför. Då är det något som inte är helt rätt. Utan att veta vad.

Men en sak är säker. Om du gillar Jill Scott, Bilal eller D’Angelo är Cooly’s Hot-Box verkligen värda att kolla upp.

Om så bara för att stilla abstinensen i väntan på uppföljaren till Voodoo.