Det är svårt att göra positiv musik som beskriver glädje utan att anses hemfalla åt banaliteter och mötas av löje. Misär däremot, missbruk och depressioner, omges gärna av ett romantiskt skimmer. I synnerhet om någon svartsynt sate med mörka ringar under ögonen kvider ut sitt livshat och sin sorg över en gitarr, med en cigarrett […][...]

Så behagligt det är med stadiga röster. Pålitliga röster som inte går av för hackor eller spricker när de rör sig utefter skalan (tänk Amerie, tänk Ashanti). Trygga röster som inte behöver visksjunga blygt eller bäddas in i mängder av stämmor för att duga (tänk skandinaviskt). Sådana som inte är pip-wailande janusansikten (tänk Mariah Carey). […][...]

Första gången jag hörde Cooly’s Hot-Box var på den briljanta Roger Sanchez-singeln I Never Knew. Vemodig house när den är som bäst. Då sjöng de bara. Nu kommer första egna skivan. Och det är väl egentligen bara sången som förenar I Never Knew med Take It. Nu är det organisk, funkig soul som gäller. Cooly’s […][...]