Det händer ibland, när man läser de pressutskick som skivbolagen brukar skicka med recensionsskivor, att man börjar undra om de verkligen hör till samma skiva man just stoppat i skivspelaren. För enligt mer eller mindre nyanserade uttalanden i dessa utskick är i stort sett varje skiva ”deras bästa hittills”, ”en strålande nytändning”, ”starkaste skivan på flera år”, ”en ny enastående triumf” eller liknande. Något som inte stämmer alltför ofta.

Det står också inte sällan listat ett gäng referenser så att man vet vad man har att förvänta sig.

På utskicket till Club 8:s tredje album ”Club 8″ står det bl a att duon Johan Angergård och Karolina Komstedts bossanovatendenser sedan tidigare skivor finns kvar men att slutresultatet nu har betydligt mer gemensamt med Leonard Cohen och Air. Man kan fråga sig varför det gör det.

Visst glimtar det till av Cohenskt dova och lite dystra stämningar emellanåt och visst kan man höra lite bossatakter i ”I Don't Need Anyone”. Men då det är enda gången det riktigt märks och låten dessutom klockar in på under minuten känns inte det direkt som något som kännetecknar hela skivan.

Men nu gör det inte så mycket att referenserna kanske inte är klockrena. Club 8 klarar sig nämligen alldeles utmärkt på egen hand.

”Club 8″ är full av mjuk, lågmäld och bitterljuv pop som svävar som fluffiga små moln ut ur högtalarna. Programmeringar möter akustiska gitarrer, Karolina Komstedts spröda, ljusa stämma och ljuv musik uppstår.

Det spelar ingen roll om det handlar om, i sammanhanget, lite snabbare låtar som ”Hope for Winter” och avslutande ”Keeping Track of Time”, där Lasse Lindh gästar, eller mer suggestiva som ”Love in December”. Allt genomsyras av samma inbjudande, varma melodier. Sofistikerat, känslosamt och som i ”She Lives by the Water” väldigt, väldigt vackert. ”Club 8″ är en halvtimme musikterapi i höstmörkret.

På pressutskicket står det, ”Ett ypperligt starkt album!”

Den här gången kan jag bara att hålla med.