I skarven mellan år 2000 och 2001, eller egentligen under hela våren i år, har ganska många i min bekantskapskrets börjat intressera sig för hiphop. Speciellt svensk sådan. Och det här är människor som, i bästa fall, har hyfsat musikintresse. Hos de flesta verkar intresset ha väckts sedan de läst Fredrik Strages bok Mikrofonkåt om den svenska hiphopscenen. Och det är ju alltid kul när människor vill upptäcka ny musik.

Har tyvärr svårt att släppa känslan att de vill angripa hiphopen ur något slags akademiskt perspektiv. Att de vill blivit nyfikna på ett fenomen och att de hoppas att mina egenhändigt inspelade blandskivor med hiphop ska låsa upp en värld de betraktar från utsidan.

Men det må vara så hänt. Själv tycker jag att det är väldigt lätt. Slut ögonen och lyssna. Lyssna med alla kroppsdelar utom huvudet. Känn musiken. Då brukar det mesta ge sig.

Eller så är det bara jag som är grinig och elitistisk.

En av de grupper som mina vänner fallit speciellt för är just Fattaru. Förmodligen därför att de fått mycket uppmärksamhet den senaste tiden, med låtar på olika samlingar, vinst i Rap-SM och inte minst partyvältaren Mina hundar. Men också därför att deras rappteknik, i deras öron, är helt unik. Visst är de bland de första i Sverige att göra det, men i ärlighetens namn står Fattaru i rakt nedstigande led till Bone Thugs-n-Harmony som revolutionerade hiphopen med 1995 års album E. 1999 Eternal.

Och hur mycket jag än försökt har jag inte riktigt fallit för Fattaru. Visst är tekniken imponerande, men det krävs en helhet. Alla pusselbitar måste falla på plats. Gul & Blå var helt okej och Mina hundar hade sina stunder. Jag har sett dem ett par gånger men inte blivit vansinnigt imponerade då heller.

Så landar singeln Första Femman i brevlådan och allt ställs på huvudet.

Tillsammans med gästande Fjärde Världen levererar de Timbaland-elektrobounce, men de blandar ut den med samma slags vemodiga stämningar som kollegorna i The Narcs använder. Stråkar och (tror jag) en oboesyntslinga hamnar på direkt krockkurs med framtidsfunken. Lägg till Fattarus och Fjärde Världens rim och flyt ovanpå det och vi har ett hiphopens just nu mest nyskapande spår. Kanske höstens hiphoplåt tillsammans med Bubba Sparxxx Ugly. Jag måste ge den några veckor till innan jag törs säga säkert.

Men Fattaru klarar sig bra även på egen hand. B-sidan Gul & Blå del 2, också den producerad av Masse gungar på i baktakt. Om Fattaru tassade runt baktaktsrytmerna i den första Gul & Blå dyker de den här gången rätt ner i dubträsket. Massor av eko. Hur bra som helst.

Det här är definitivt den bästa svenska singeln så här långt i år. Och den skruvar upp förväntningarna inför debutskivan.

Det är bara för mig att ta av hatten för Fattaru.

08 håller fortet.

Fan vad skönt.

(Första Femman släpps 8 oktober. Albumet Fatta Eld kommer 15 oktober.)