Det finns låtar som får en alldeles speciellt plats i hjärtat redan första gången man hör dem. Så är det i alla fall för mig. Musik som slår an en sträng någonstans långt inne. Vemod, sorg, lycka, ilska. Musik som väcker starka känslor. Ofta kan man komma ihåg precis var man var och vad man gjorde den där gången just den låten kom in i ens liv för första gången.

Snurra klockan några varv bakåt. Till 1998, närmare bestämt. Jag sitter i en bil tillsammans med min far på en liten asfalterad väg mitt emellan Katrineholm och Nyköping på väg att träffa släkten. Vädret är lite halvtråkigt. Det är i början av juni. Mitt i en sväng börjar en låt jag aldrig hört förr. Låten är Music Sounds Better With You och därefter blir världen aldrig mer sig lik. På flera sätt.

Bakom Music Sounds Better With You stod Stardust, som egentligen var Daft Punk-medlemmen Thomas Bangalters hobbyprojekt. Och vilket hobbyprojekt, trots att det bara blev en enda singel. Men förutom att Music Sounds Better With You i mina öron är en av nittiotalets bästa låtar skapade de fyra minuterna och tjugoen sekunderna musikhistoria.

Egentligen var Music Sounds Better With You sådär löjligt enkel. En sampling från Chaka Khans Fake som loopades medan Benjamin Diamond (som senare själv släppt några lysande housesinglar) sjöng några få textrader om och om igen. Vemod och sprudlande lycka beroende på humör. Men detta kom att bli modellen för en helt ny våg av ny europeisk diskoinfluerad garagehouse. Och en av de allra bästa låtarna som red på denna våg var Modjos Lady (Hear Me Tonight).

Fransmännen Yann Destagnol och Romain Tranchart har, misstänker jag, diskoikonerna Chic som en av sina största förebilder. Och sämre förebilder kan man ha. De hade den goda smaken att sampla Chics Soup For One till monsterhiten Lady (Hear Me Tonight) och till uppföljaren valde de Le Freak, förmodligen den ultimata discolåten. Och satan vad bra det blev.

Det har dröjt ganska länge innan fullängdaren fått se dagens ljus, men nu är den äntligen här. Jag hade sett fram emot en fullständig orgie i discohouse. Jag hade hoppats på den ultimata partystartaren.

Och på något sätt var det självklart att jag skulle bli besviken.

Att det inte finns några låtar av Lady-klass var väl väntat. Chillin’ är nästan lika bra. Och No More Tears och On Fire är också diskostänkare som får mig att dansa omkring i mitt lägenhetsdisco. Och några spår till speglas i discobollens blinkande sken.

Men det verkar som om Yann och Romain fått råd som säger att discohouse inte är grejen just nu. Det är r’n’b som gäller. Och då har de självklart spelat in några sådana. Och det är förbaskat synd. För de är inte speciellt bra på det. Och när de sätter på sig stora easy listening-mössan i Savior Eyes vänder det sig i magen.

Lady (Hear Me Tonight) och Chillin’ har båda släppts som singlar. Köp dem istället.

Det här albumet innehåller alldeles för många partystoppare.