Hypen var nästan löjlig när Immortal Lee County Killers besökte Sverige och Hultsfredsfestivalen förra året. Alla gillade plötsligt den amerikanska punkbluesduon. De spelade dessutom alla tre dagarna. Trots det har det varit rätt tyst om dem sen dess. Jag läste om ”The Essential Fucked Up Blues!” på skivbolaget Estrus hemsida, men den dök inte upp i Sverige. Förrän nu.

ILCK består av Boss Sherrard på trummor och Chet ”Cheetah” Weise på gitarr och harpa(!). Sherrard spelar oftast rakt och drivet medan Weise spelar som en besatt på tre olika förstärkare för att kunna ha olika ljud. Han toppar det med att ha ett gäng olika pedaler att stampa ljud ur. Ibland går han loss och tokslidar också. Trots det är det inte lätt att förstå att bandet kan låta så mycket som de gör.

De två bluespunkarna från Auburn-Opelika, Lee County, Alabama, USA, kan lätt avfärdas som knäppskallar. De manglar oväsen och trasiga ackord som sällan är snälla mot trumhinnan och Weise ylar och vrålar som en galning. Ibland rusar låtarna iväg i ren frenesi och det är aldrig säkert om herrarna kommer att att hålla det tempo de slagit in på. Naturligtvis gör de det, men inget är säkert när det kommer till det här bandet. Lyssna till exempel på vad de gjort med Muddy Waters ”Rollin' Stone!” Det är knappt man förstår att det är samma låt.

ILCK har tagit den usprungliga bluesen till hjärtat. Den riktiga bluesen som inte följde några regler. Ville man ha stämskruvarna rakt så fick man. Även om det betydde att gitarren var ostämd. Husgudar är, förutom nyss nämnda Muddy Waters, herrar med namn som: John Lee Hooker, Hound Dog Taylor, Bukka White och Blind Blake. Även senare original som R.L. Burnside och T-Model Ford får nog räknas in också.

Men de låter inte så mycket blues. Jag tror inte att de skulle få spela på någon av de bluesklubbar vi har i det här landet. Jag tror inte ens de skulle bli insläppta.

Men duon kommer undan med sin skitiga, tokfuzzade och spritdoftande punkblues. Till skillnad från exempelvis Bob Log III som jag fortfarande anser vara en riktig kuf. De har något extra. Något som tog mig ett tag att uppskatta. Drivet och direktheten tror jag att det är. Svänget och hänget som i de bästa låtarna är makalöst. Särskilt på riktigt hög volym. Weise sång och texter satte sig också efter ett tag. Ibland är de helt fragmentariska och utropsbetonade för att i nästa stund vara rent blajiga. Men de passar så bra in i ljudbilden. Duons kompromisslöshet kan också vara en orsak till att jag fattat tycke för skivan. Trots att alla låtarna inte riktigt håller måttet.

”The Essential Fucked Up Blues!” är ingen skiva som är att rekommendera till te på tu man hand, men den som levererar ”Killer 45″ eller ”Big Damn Roach” på förfesten har satt ribban högt inför kvällen.