White Stripes är ett band som gör så mycket, så rätt. Band och band förresten. Duo vore i och för sig ett mer rättvisande ord än band. White Stripes är Meg White och Jack White (ett fullpoängsrockrätt redan vid efternamnen). Meg bankar på sina trummor och sjunger med lite i bakgrunden medan Jack vrider toner ur sin gitarr, klinkar på pianot och sjunger. De ger ut sina skivor på bolaget med ett av de allra koolaste namnen, Sympathy for the Record Industry. Deras skivor är röda, vita och svarta. Inga andra färger får vara med. Självklart klär de sig bara i rött och vitt också. Så koolt. Så rätt.

Två personer med sättningen gitarr och trummor. En kvinna och en man. Visste du inte att de på sistone nämnts i samma andetag som The Strokes skulle du aldrig gissat att det rörde sig om rock’n’roll. Nu kommer jag för mitt liv aldrig att förstå parallellerna som dragits till de mer popiga kollegorna. White Stripes och Strokes är utövare av två ganska vitt skilda delar av rocken. Där Strokes lutar sig åt den popiga fåran med tydliga och trallvänliga refränger, letar White Stripes efter det aviga, oväntade och tvära.

White Stripes är mer hemma i en slamrig tradition som kan härledas tillbaka till alla de stora legendariska Detroitbanden från sjuttiotalet (även om jag hellre skulle dra referensen till Sverige och Union Carbide Productions, det är något Ebbotskt över Jack Whites röst emellanåt). Jag hör också en hel del ekon från amerikanska, mer sentida, hjältar som Violent Femmes (”Little Room”) och kanske rentav Pixies (”The Union Forever”).

Skulle jag jämföra White Stripes med ett samtida band skulle det knappast bli The Strokes med andra ord, snarare band som Mooney Suzuki som vågar slamra lite mer. Band som inte polerar sitt uttryck och som låter ganska mycket som jag inbillar mig att många av banden som en gång i tiden stod på CBGB’s scen gjorde.

Har ni märkt det? Det vilar ett stort MEN över den här texten. Ett men som väntar på att få komma ut. Ett men som säger att bandet trots alla löften och referenser till annan fantastisk musik inte riktigt når fram. Har du känt den känslan är du rätt ute.

White Stripes träffar mig inte mitt i hjärtat, magen eller något av kroppens övriga musikcentran. Det är något som saknas och jag kan inte sätta fingret på det. Jag gillar så gott som alla låtarna när jag lyssnar på dem en och en för att hitta de spår som faller igenom. Jag gillar konsekvensen i uttrycket. Jag gillar att de tar ut svängarna. Jag gillar White Stripes. Men, jag blir inte golvad.

Kanske är det den där otäcka förväntansdjävulen som spökar. Jag stötte på White Stripes för första gången för ett par månader sedan när jag läste en recension av just den här skivan på en amerikansk sajt. Efter att ha läst den tänkte jag: ”Det här måste jag höra, det här måste Mikael höra.” Jag mejlade recensionen till Mikael, som svarade att han precis beställt föregångaren till ”White Blood Cells”.

Sedan följde en brittisk hype (och så klart en efterföjande svensk) som bara överträffats av det där andra amerikanska bandet i år. Kanske är det därför jag inte knockas, för att jag inte tilläts upptäcka skivan i fred via mina egna hemliga källor utan istället fick White Stripes koolhet och förträfflighet nedtryckt i halsen på mig.

Jag hoppas att mina tvivel kan sänka dina förväntningar. Jag hoppas att mina försök till inringning kan väcka någon form av nyfikenhet och lust hos dig. Jag misstänker att White Stripes i det långa loppet faktiskt är värda din uppmärksamhet.