Tribes var en helt ny bekantskap för mig när Baby landade på min hallmatta. Aldrig hört talas om, min näthinnan har aldrig noterat bandet. Såhär ett par dagar senare, med skivan som partner i stereon, spelar det verkligen ingen roll ifall jag inte känt till bandet innan, jag kommer glömma dem inom kort. Så pass […][...]

Efter att ha verkat i indiescenens skuggor sedan 2002 är det nu på tiden att Milwaukee-kvartetten Jaill får den bekräftelse man förtjänar. That’s How We Burn är alldeles för bra för att falla bort bland skivutgivningssnåret. Med ett alldeles nypåskrivet kontrakt för Sub Pop i ryggen tycker jag mig ana ett band som känns mer […][...]

Det var tur att Meshuggah och Dillinger Escape Plan spelade på torsdagen. Det hade nog varit för mycket för att mäkta med när man är lördagsseg, nämligen. Meshuggah var mitt första band ut, om man bortser från den sövande Sophie Zelmani-spelningen, som mest bekräftade att jag hellre avnjuter hennes musik i en fåtölj än på […][...]

Jag hade fyra konserter inringade med tjocka streck när torsdagsschemat hade skärskådats – PJ Harvey, The Roots, Dillinger Escape Plan och The Pixies. Så här dagen efter är det som vanligt bara att konstatera att planeringen sprack. Först ut blev istället Alicia Keys, vars låtkatalog jag inte har något närmre förhållande med. Duktigt, men småtråkigt […][...]

White Stripes är ett band som gör så mycket, så rätt. Band och band förresten. Duo vore i och för sig ett mer rättvisande ord än band. White Stripes är Meg White och Jack White (ett fullpoängsrockrätt redan vid efternamnen). Meg bankar på sina trummor och sjunger med lite i bakgrunden medan Jack vrider toner […][...]