Det händer att jag läser om band som jag övertygar mig själv om att jag borde lyssna på. Myter och historier om band, eller åsikter och ideal uttryckta av band, kan vara minst lika viktiga för mig som själva musiken.

Mitt förhållande till Neurosis började så. En dag läste jag beskrivningar av deras scenshower (musiken ackompanjeras av projicerade psykedeliska ljus- och bildeffekter som fungerar som enda ljus på scenen) och deras tankar om sin egen musik. Plötsligt var inte Neurosis längre ännu ett av de där hardcorebanden jag inte hunnit med att kolla upp än.

Den musik som Neurosis spelar är inte lätt att beskriva. Långsam och malande är i alla fall två ord som passar. Känslosam och oroväckande är två andra. Många skulle kanske använda andra, kanske inte fullt så smickrande ord. Ord som oljud och kakafoni. Det viktiga är att inte stirra sig blind på beskrivningen av hur de låter. Man ska snarare ägna sig, eller hänge sig åt musiken.

Neurosis musik handlar om rening. Att rena sig själv. Att väcka och kanske skapa känslor. Eller varför inte bilder.

Liksom många av de band vi väljer att kalla postock tenderar Neurosis att lyckas med konststycket att väcka djupare känslor och bilder. I alla fall inom mig. I Neurosis fall är de visserligen svartare, hotfullare och trasigare, men parallellen med postrocken är näst intill omöjlig att låta bli. I alla fall nu i och med ”A Sun That Never Sets”.

Jag har spenderat en hel del timmar med bandets förra fullängdare ”Times of Grace” som är ett mästerverk. Vissa dagar totalt olyssningsbart, men oftast helt underbart och ibland till och med rogivande i all sin hotfullhet. Det är ett album man lyssnar på, inte bara hör på.

Sedan förra året har jag även spenderat tid med sångaren Steve Von Tills soloalbum. Ett sparsmakat och enkelt album. Oftast bara Steve och en gitarr, lite stråkar och en hel massa vemod. Jag har lyssnat igenom det igen nu inför den här recensionen och visst är ”As the Crow Flies”, som albumet heter, en vägvisare till det nya Neurosis.

”A Sun That Never Sets” låter luftigare än ”Times of Grace”. Den är definitivt mer lättlyssnad och ligger närmare vemod än ångest. Tänk en blandning mellan ”As the Crow Flies” och ”Times of Grace”. Melodiös repetetiv musik med en stor dos dynamik. Musik som ofta lämnar stort utrymme till taket. När det är som allra bäst rullar en låt på i minuter i sträck med piano och stråkar, någon sampling och nåt oljud. Keyboards med ljudmattor och enkla trumkomp. För att till sist släppa loss besten.

För visst finns den brokigt, tjockt manglande sidan av Neurosis här också. Men den är vackrare här och är ett resultat av ett ljudbyggande som jag inte hört av Neurosis tidigare. Det är enkelt och basalt, men utan att bli trist eller enahanda.

Jag önskar att alla med odelad uppmärksamhet skulle ta sig tid att lyssna igenom den 13:10 långa ”Falling Unknown”. Den förklarar det mesta.

Vid ett tidigt tilfälle kom jag på att jag var tvungen att avfärda alla referenser till deppiga hårdrockare som Type O Negative och andra inte allför avlägsna bastarder som spelar i något halvtyskt ondsint skogsmetalprojekt med kärlek för medeltidmemorabilia. För även om man med lite ansträngning kan hamna där i sitt refererande så skulle det vara att missförstå det hela. ”A Sun That Never Sets” låter riktigt bra. Och låter Neurosis. Inte minst tack vare Steve Albini. Organiskt och stort med små medel. Som det ska vara.

Att jag personligen gärna varvar ”A Sun That Never Sets” med Godspeed You Black Emperors! ”Lift Yr. Skinny Fists Like Antennas to Heaven!” och några av spåren på Fleshquartets ”Love Go”, får mig att fundera på hur den här skivan kommer att tas emot av de lite äldre fansen. Hemma hos mig går den i alla fall varm.