Cake släpper sitt fjärde album sju år efter den egenhändigt finansierade debuten ”Motorcade of Generosity” och det mesta är sig likt. Förändringens vindar vandrar långsamt genom Cake-land. Gitarristen Xan McCurdy verkar ha tagit en fast plats som elektrisk gitarrist efter originalsträngbändaren Greg Browns avhopp inför inspelningen av 1998-års ”Prolonging the Magic”, trots att pressbilderna fortfarande uppvisar en kvartett. McCurdy spelar hursomhelst på samtliga spår på ”Comfort Eagle” och står inte upptagen som gästmusiker. Ensam gäst denna gång är Tyler Pope som på tre spår förstärker bandet med mer keyboard och gitarr.

Den inledande gitarrslingan på skivans första spår, ”Opera Singer”, får mig att tänka på bob hund. Det är något välbekant över den där melodin som direkt får mig att tänka på de svenska stoltheterna. Likheterna är flera, även om de musikaliska likheterna slutar någonstans direkt efter de första 30 sekunderna. Cake har precis som bob hund hunnit definiera ett säreget sound som är omisskänligen deras eget. De har också, precis som bob hund, fastnat lite i sin egen mall. Det som tidigare känts utmanande och eget är nu hemtamt och bekvämt. Överraskningsmomenten är få.

Cake spelar fortfarande sin en blandning av hiphop, funk, pop, rock och folk-country. Ur-amerikansk musik. Vitt sväng skulle det kanske kunna kallas. Texterna dryper som vanligt av ironi och en inte alltför vass satir. Lagom smart och klurigt. Som en mer städad och mindre galen samling lärjungar i den musikaliska värld där Beck är gud och Violent Femmes urfäder.

Mest utmärkande är som vanligt John McCrea. Han har skrivit alla spåren på skivan, aldrig i samarbete med någon av bandmedlemmarna, men ibland tillsammans med någon annan. Han har varit inblandad i produktionen av samtliga spår utom två (”Shadow Stabbing” och titelspåret, som båda producerats av David Cole). Han spelar alla instrument utom blås, riktigt hur stor del av instrumenteringen som är McCreas eller någon av de andra bandmedlemmarnas är svårt att avgöra. Det är också John McCreas begränsade röstresurser som är Cakes främsta igenkänningspunkt. Det räcker att hans strupe tar ton för att jag skall vara säker på att det är Cake jag hör. Hans sång som ofta faller över i någon sorts deklamerande pratsång är Cake och har så varit sedan starten och tidiga hits som ”How Do You Afford Your Rock N Roll Lifestyle” och ”The Distance”.

”Comfort Eagle” är precis som bob hunds ”Stenåldern kan börja” en skiva som kommer att tilltala alla de som följt bandet. Den kommer inte att överraska något gammalt fan. Inte göra något gammalt fan särskilt besviket, men inte heller särskilt överlyckligt. Förmodligen kommer Cake fortsätta att få en del nya fan, här i Sverige mest tack vare den där IKEA-reklamen. De nya lyssnare som kommer den vägen kommer inte att bli besvikna och om det här blir ditt första Cake-album kommer du säkert att hålla ”Comfort Eagle” extra kär även efter att du lyssnat dig bakåt i Cake-katalogen. Men för min del är det här mest av allt mer av samma lika och det är väl i och för sig helt ok, men det sätter inte min värld i brand. Precis som ”Stenåldern kan börja” innehåller ”Comfort Eagle” ett par tre låtar som jag sätter upp på listan över favoriter (”Love You Madly” och ”World of Two” tex). Precis som ”Stenåldern kan börja” riskerar ”Comfort Eagle” att framförallt få bo i hyllan med start om en vecka eller två.