Det är så talande när bandet själva döper skivan till ”A whole lot of nothing”. Och refrängen går ”Nothing going on / Nothing going on / I've got a whole lot of nothing / Nothing going on”. Zak har säkert skrivit den om någon annan, sådan självinsikt tror jag inte han har.

Många som gillat alla de tidigare plattorna kommer säkert gilla den här också. Och det är väl kul och bra för dom. Säkert kommer de tycka att jag är orättvis. Men skivan är inte bra för det.

Jacob Hellner (Rammstein) har fått återvända till producentstolen och Clawfinger är inte svåra att känna igen på detta deras fjärde album. De har lånat in lite mer elektronik och närmat sig den melodiösa hårdrocken här och där (kan du säga släppt först i Tyskland?). Annars harvar de på i samma rap-metalliska spår som alltid och tekniskt känns det varken bättre eller sämre än tidigare. Fast mycket tråkigare än det en gång var. ”Deaf, dumb, blind” hade sina poänger när den släpptes 1993, men jag sätter aldrig på den nu. För den håller inte längre. Därför håller inte ”A whole lot of nothing”. Och att Zak knappast utvecklats till en mycket bättre sångare från en ganska dålig utgångspunkt hjälper inte slutprodukten särskilt mycket heller.

Sen är låtmaterialet ganska stumt här. Det händer ingenting, oavsett hur de tar i. De hade ett annat anslag då, med till exempel ”The Truth”. Det var ungdomscharm över de utbrott han stod för då. Nu ifrågasätter han samma människor han var då i en text som ”Confrontation”:

”You want confrontation without knowing what you're gonna hit / You kick up shit in all directions but no one seems to benefit”

Sen har de gjort två riktiga överträdelser som närmar sig Shebangs hädelse av ”Sheena is a punkrocker” på skivan. Den ena av de två kan du undvika genom att låta bli den version av skivan som är Limited Edition, för som ett av två bonusspår på den har man lagt en cover på Jimi Hendrixs ”Manic depression”. I början av låten säger en röst (Zak?): ”I am the re-incarnation of Jimi Hendrix, all kneel and praise me”. Sen släpper de på en charmlös gitarr och en brölig bakgrund. Och när Zak kommer in med sin sång vill jag bryta sönder hörlurarna jag har på huvudet. Det är vidrigt, vidrigt. Den andra, en cover av Ultravoxs ”Vienna”, är ”bara” en riktigt usel cover. Men att jag inte får samma hatkänslor av den beror nog mer på att jag har en mycket svagare relation till Ultravox än till Jimi.