Popmusik är så mycket mer än bara musik. Om det inte vore det skulle alla människor tycka om samma slags musik. Samma låtar. Det skulle gå att matematiskt beräkna vad som är ”bra musik”. Så är inte fallet, som tur är.

Popmusik handlar i grund och botten om att en popbagatell på tre-fyra minuter kan bli viktigare än allt annat i världen. Man vet inte varför, men helt plötsligt är det något som slår an precis rätt sträng vid precis rätt tillfälle. En textfras, en basgång, en melodislinga. Det är den musiken man kommer att bära med sig resten av livet, oavsett vilken slags musik man kommer att lyssna på senare i livet.

Under tonåren är kasten mellan höga berg och djupa dalar som vanligast. Det är då musik gör störst avtryck inombords och en enda låt bokstavligen talat kan rädda liv. Jag var själv tonåring när jag upptäckte den grupp som jag sedan dess betraktat som världens bästa popgrupp. Alla kategorier.

Då, 1986, var Kaj Kindvall Gud och Tracks hans heliga skrift. Det var där jag upptäckte nästan all ny musik. Jag kommer fortfarande ihåg när debutsingeln West End Girls stormade upp på listans tredjeplats i början av 1986. Men det var egentligen andrasingeln Love Comes Quickly som verkligen fick mig på fall.

Chris Lowe och Neil Tennant hade träffats flera år dessförinnan och West End Girls och Opportunities (Let’s Make Lots of Money) hade redan varit singlar under 1984 och 1985. Men det var först när de skrev på för Parlaphone Records och kom i kontakt med producenten Stephen Hague som det lossnade på allvar. West End Girls kom att toppa listorna i såväl Storbritannien som USA. Det var ändå bara början på den hitsvit som skulle göra Pet Shop Boys till musikhistoriens mest framgångsrika popduo.

I likhet med de brittiska grupper som tagit världen med storm under 1960-talet, som The Beatles och The Rolling Stones, var Lowe och Tennant vita människor som egentligen ville vara svarta. Deras inspiration kom från den amerikanska discoscenen och den nya genre som börjat ta fart: hiphop.

Men precis som The Beatles och The Rolling Stones gjorde Pet Shop Boys sin alldeles egna version av hi-energy-disco som kom att bli banbrytande för många av de brittiska grupper som slog igenom i början av 90-talet. Saint Etienne inte minst.

Men det var inte bara det musikaliska musiklandskapet som Pet Shop Boys kom att förändra. Deras videor och minimalistiska skivomslag blev banbrytande. De kombinerade torr brittisk satir med klockrena popklassiker och förde upp låtar med texter om ryska revolutionen och katolsk synd högt upp på listorna. Deras antiimage, mitt i det glamorösa 80-talet, kom också att bli efterapad av många senare band. Deras scenshower var lika delar popkonsert och storslagen musikal. De var också ett av de band som återupptäckte b-sidan och fyllde sina vinylbaksidor med unika spår i en tid när de flesta artister använde b-sidan för tråkiga mixar av a-sidan.

Men allt det här har jag förstått långt senare. Då, för 15 år sedan, var melodierna allt som betydde något. Då hade jag aldrig hört en bättre samling av poplåtar än de tio spåren på Please (på vinylutgåvan av Please var Opportunities (Reprise) inte listat som ett eget spår). Jag har fortfarande inte hört något som i mina öron bättre och mer självklart sammanfattar vad popmusik handlar om. Som ÄR pop.

Egentligen räcker det med de första sekunderna på inledande Two Divided by Zero. En maskinellt mässande röst blandas med tunga rytmer, analoga syntar och Neil Tennants nonchalanta röst. Någonstans där var jag redan såld. Jag har fortfarande svårt att ta mig förbi spår ett utan att trycka på ”bakåt”-knappen.

Efterföljande West End Girls behöver ingen närmare presentation. En odödlig klassiker. Inspirerade av Grandmaster Flash and the Furious Fives The Message förde den upp rap i toppen på singellistorna ett år efter det att Run DMC:s medverkan i Live Aid ”försvann” i direktsändningen. Så självklart. Så enkelt.

Så fortsätter det. Tio spår som alla förtjänade att bli singlar. Tio spår som skrev om musikhistorien. Tio spår som låter lika mycket 2001 som 1986. Och Love Comes Quickly är fortfarande en av världens vackraste sånger som någonsin skrivits om kärlek.

Många avfärdar Pet Shop Boys som plastmusik utan att egentligen ha lyssnat på dem. Tyvärr är det alldeles för många som ser listframgångar som samma sak som dålig musik. Men det är deras förlust.

För det finns ingen grupp eller artist som skapat lika många odödliga poplåtar. I alla fall inte i mina öron.

Pophistorien måste alltid skrivas om, brukade Pop-redaktionen säga. För popmusik handlar så mycket om nostalgi och upplevelser. Det är därför en grupp The Beatles aldrig betytt något för mig, medan den samtida Marvin Gaye gör det.

Idag lyssnar jag mest på ”svart” musik som hiphop, soul och house. Men under alla lager skokräm finns det fortfarande en vit, tonårig poppojke.

För honom är Pet Shop Boys världens bästa popgrupp.

Och för honom är Please popens perfektaste platta.