In Deed från Uppsala spelar svensk pop. Debutalbumet ”At 4000 meters” består av blandade komponenter baserade på högklassiga harmonier och melodier. På många sätt låter In Deed som definitionen av svensk pop. På gott och ont förvaltar bandet arvet efter band som The Wannadies, Popsicle och This Perfect Day.

In Deed verkar vara ett demokratiskt band. De flesta av låtarna skrivs förvisso av sångerskan Linda Karlsberg och gitarristen Richard Öhrn, men arrangemangen och produktionen är ett band-gemensamt resultat. Elva låtar har man fått ner på cd:n. Elva låtar med olika influenser och riktningar.

Jag kan nog kalla det här power-pop. Det är nyanserat, distat och ganska fullt med attityder. Ibland kryddas låtarna med sköna Doors-klaviaturer, som i ”Marry myself”, där också Regina Lund gästar med ett pratigt intro. In Deed hämtar detaljer från sextio-, sjuttio-, och nittiotalens låtskrivarskolor och bakar ihop det till en egen helhet. Det är snyggt och charmigt men ibland önskar jag lite taggigare konturer. Jag skulle vilja ha liter mer jäklaranamma. En låt som ”Taxi riding generation” skriker efter högre ljud, mer tyngd och botten. En förbaskat bra låt är det redan, men den behöver skitas ner litet.

Bandet låter helt enkelt lite för svenskt. Lite för anspråklöst. Lite för mjukt. Jag tror In Deed skulle må bra av att tuffa till sig lite. Men, efter att ha lyssnat på detta album i ett par månader kan jag konstatera att In Deed på ett säkert sätt kommer ta sig in i den svenska popens finrum. Med lite mer tyngd i produktionen kommer de nå långt. Med låtar som ”Cigarette haze”, ”Break away”, ”Apologize” och ”Pale skin neon lights” når dom redan längre än många andra. Live ska bandet lyfta, säger ryktet. Då kanske de får fram det jag saknar på albumet.

Popälskare och andra, kolla in In Deed. Linda Karlsberg, Richard Öhrn, Magnus Lindström och Marcus Segersvärd har något stort på gång. Men det tog ett tag innan jag förstod det.

Ännu ett intressant litet band på ett intressant litet bolag.