”I feel it's really sick
How so much is wasted
There's so much food for thought
That never is tasted
Just read the instructions
And fill out the form
And whatever you do my son
Don't stray from the norm”
”Headmasters of Mine”

Ibland blir det så rätt fast det inte alls blir som det är tänkt. Och eftersom jag inte tilltror några högre makter så får jag tacka den agnostiska slumpen för alla gånger det styrt upp sig till det oväntade och bättre.

Det måste ha varit 1992. Förmodligen mitten av augusti. Tanken var att jag och några kompisar skulle tillbringa en kväll i det strålande sensommarvädret på Sjöhistoriska museet genom att se – håll i er nu alla smakpoliser – Bryan Adams och Extreme.

Höga stilpoäng eller hur?

Tidigare under dagen hade vi nåtts av nyheten att det inte skulle bli något Extreme den dagen. Någon snubbe som lät ungefär som Elvis Costello skulle visst hoppa in i stället. Långhårig kille ut – glasögonorm in. Inte några ribbfaktorspoäng i den högre skolan.

Men solen sken och allt var allmänt trevligt. Roddarna sprang fram och tillbaka och fixade i ordning scenen. Minns speciellt den som hade det ärorika uppdraget att putsa cymbalerna. Det tog ett bra tag eftersom det var ett gäng.

Så småningom kom en roddare med en akustisk gitarr in och drog några ackord och sa ett par ord i micken. Sen började han sjunga.

Det var Jeffrey Gaines.

Kan väl inte påstå att tiden stod still men han lyckades fånga intresset hos den stora publiken trots att rimligtvis ingen hade hört en enda av hans låtar tidigare. Han och en akustisk gitarr. Och en mångtusenhövdad publik.

Inga krusiduller. Rent och rakt. Precis som på skivan skulle det visa sig. För efter spelningen var jag naturligtvis tvungen att köpa den och den har tagit plats som en av mina självklara klassiker.

Jeffrey Gaines första platta är en uppvisning i hur mycket bra texter och starka melodier betyder. Sättningen blir aldrig större än trummor, bas, akustisk gitarr, ett dragspel och lite stråkar. Det behövs inte. Som bäst är det när det bara är han och gitarren.

Jag vet inte hur gammal han var när skivan släpptes men den är sprängfylld med texter som behandlar de stora frågorna på det personliga planet. Skrivna med en mognad som imponerar stort.

Citatet ovan kommer från den avslutande ”Headmasters of Mine” och sammanfattar på sätt och vis Gaines syn på det här med livet. Man måste utgå ifrån sig själv. Först och främst hitta sig själv och sedan utgå ifrån vad som är rätt för just dig. Har man inte lyckats med det är resten svårt, för att inte säga omöjligt. Att vägra passas och pressas in i fasta former och mallar som stöpts av äldre generationer. Oavsett om det gäller kultur eller religion. Att försöka våga hitta sin egen väg. Att inte ge efter för trycket och våga vara öppen för nya idéer.

”She's seen these walls and they never change
Everything's in it's place
Her relationships so neatly arranged
Down to religion and race
And she says: Here in my security
I don't make a move unless my friends approve
I do what's expected of me”
”Hero in me”

Fastän det inte alltid är lätt att våga försöka så är det alltid bättre än alternativet – att inte göra någonting.

”I could hit or I could miss
But just to sit around like this
Scares me more than anything in the world”
”Scares me More”

Även om Gaines texter oftast behandlar mer personliga ämnen så ger han sig även på större frågor som krig och abort. Och det utan att det känns som flosklerna haglar.

”There are those who call it murder
And say that it is a sin
But I still can't understand your point of view
Please respect that it's my life, my mind and my body
And leave my choices alone”
”Choices”

Plattan håller nästan högsta klass rakt igenom men om man måste plocka ut ett par låtar så blir det ”A Dark Love Song” och ”Sorry the Very Next Day”. Båda handlar om det som är Gaines styrka. Relationer. ”A Dark Love Song” om den mörka sidan av ett kärleksförhållande som gått fel. ”Sorry the Very Next Day” handlar om en vänskapsrelation. Förmodligen en sons förhållande till sin far.

Två låtar från en platta som är värd att ta med till den berömda öde ön.

Var det inte Ulf Lundell som myntade uttrycket ”En inställd spelning är också en spelning”?

Så rätt, så rätt.