Kort biografi: Alicia Keys är 20 år, har tagit pianolektioner sedan hon var fem och gått på Fameskolan i New York. Gick ut med toppbetyg, men istället for att plugga vidare satsade hon på sin musikkarriär. Fick kontrakt med Arista 1998, men följde med Clive Davis när han hoppade av som chef och startade J Records. Och där är hon nu, tillsammans med bl a Busta Rhymes.

Ännu en begåvad ung kvinna med musikalisk talang, bra röst och naturligtvis ett helt medieriktigt utseende. Dagens vara från r'n'b-fabriken, kan man lockas att tro. Men den överväldigande känslan efter att ha hört Alicia Keys är inte ”hej, jag är en produkt av giriga skivbolagsbossar”, utan ”hej, jag är bättre än er och här är beviset”. Alicia Keys verkar veta exakt var hennes skåp ska stå, och ställer det där utan att fråga.

Visst finns det ganska många snälla låtar med honungssång på den har plattan, men oftast förvånas jag av den musikaliska variationen och djupet i Alicia Keys röst. Den påminner ibland lite om Titiyos; i de högsta partierna där rösten bryts och man nästan anar att sången ska förbytas i gråt eller primalskrik. Andra gånger visksjunger hon i Erykah Badu-stil eller bränner av en Prince-låt med samma plågade falsett som originalet. Prince-covern ”How Come You Don't Call Me” är faktiskt en av höjdpunkterna på skivan, inte bara for att det ar en kanonlåt, utan för att Alicia Keys verkligen sjunger den. Sjunger så mätarna slår i botten.

Alicia Keys gör med sin röst vad jag önskar att fler duktiga sångerskor skulle göra, använder den till allt möjligt. Det är mod inblandat här, eller ännu hellre, en obetvinglig drift att göra det man måste. Att hon dessutom komponerar nästan alla låtar själv, spelar alla instrument på de flesta av låtarna, arrangerar sångstämmor och hela tiden blandar massor av stilar, gör min beundran ännu större.

Från Shaft-soundtracket kommer ”Rock Wit U”, där Isaac Hayes har orkestrerat och spelar piano. Och det hörs väl. I tacktexten tackar Alicia honom med orden: ”for taking me back to where I should have been born.” Och det är lite den känslan jag får också, Alicias musik är helt rätt i tiden, men har en stor ryggsäck av gammal musik, som soul, jazz och gospel. Hiphop är ett naturligt inslag inslag i musiken, men inte på det tvångsmässiga sätt som blivit kutym för många r'n'b-artister.

Min favorit på skivan är (förutom nämnda Prince-låt) ”Mr Man”, där Alicia sjunger duett med skivbolagskollegan Jimmy Cozier. En kool karibisk rytm och en melodi som fullständigt har besatt min hjärna de senaste dygnen. Given på nästa blandband.

Men problemet med ”Songs in A Minor” är ju som det så ofta är, toppenlåtarna är inte tillräckligt många. Det är några piano/sång-ballader som jag helst vill hoppa över varje gång och ett par upptempostycken som passerar obemärkt förbi. Men sammantaget är det en trevlig bekantskap och jag hoppas att få höra mer av Alicia Keys I framtiden.