Jag kan inte sluta lyssna på ”Ammunition Spent”. Jag vill, men kan inte.

Jag vill för att Jan Jämte ibland påminner mig om band jag önskar jag aldrig hade hört. Band som kallar sig alternativa och som spelas på amerikansk radio. Jag vet inte varför han valt att anamma en stil som borde ha dött ut någon gång på mitten av 1990-talet när han visat och visar, att han kan bättre. Ibland blir det så där dåligt och jag vill stänga av.

Jag stänger inte av för att när Jans sång håller på att bli mer än vad jag klarar av så byter han. Från småansträngd strupsång till skönsång. Jag muttrar något lätt irrationellt om Galactic Cowboys och Incubus och tänker ibland Helmet, men menar egentligen bara att sången är bra, men lite präktig och inte helt egen. Som tur är klarar Jan oftast av att balansera upp präktigheten med att spänna sångmusklerna så pass att jag glömmer bort att fundera.

Ibland har Jan också lagt lite distad hardcoresång (ni vet sådär som bland annat Deftones brukar/brukade göra) någonstans lite längre bak i produktionen och jag ler fånigt varje gång.

Ett annat skäl till att jag inte stänger av är musiken. ”Ammunition Spent” är ett näst intill oklanderligt album. Jag lyssnar om och om igen och verkar inte tröttna. Jag vet att det sticker lite i ögonen på en del när jag säger att ”Ammunition Spent” är en släkting till ”Relationship of Command” (At the Drive-In), men jag får lite samma känsla av de båda skivorna. Det är inte så att de låter särskilt lika, men de kan lätt sorteras in efter varandra i hyllan. De har samma känsla och liknande driv.

De uppenbara referenserna är annars Helmet och Quicksand. Kanske även sena Refused. De stora skillnaden mellan de två förstnämnda och Plastic Pride är närvaron av refränger. Plastic Pride må ha lånat mer än ett par riff av Helmet, men de har inte anammat låtstrukturerna. Jag älskar Helmet, men det hade inte varit roligt att lyssna på Plastic Pride om de hade varit simpla kopior. Albumet visar att de är mycket mer än så.

”Ammunition Spent” är ett jämnbra album utan en enda dålig låt. Med rätt marknadsföring (fy fan så illa det låter!) så tror jag att Plastic Pride kan få sälja riktigt många skivor. Om det är det de vill. En bra blandning av lagom taggig hardcore och emo brukar kunna sälja. Som ”Relationship of Command”.

Ett album som sätter sig som ”Ammunition Spent” är bra (inte räknat i försäljningstermer den här gången). När man blir smått irriterad på detaljer, men inte kan förmå sig själva att stänga av, måste det vara bra. Tyvärr kommer albumet, trots att det är så bra, antagligen ha rätt kort livstid hemma hos mig då det satte sig direkt och har ockuperat stereon i dagar i sträck. Det brukar betyda övermättnad inom veckor.

Inledande spåret ”Cross” kommer nog däremot hålla riktigt länge. Kanske inte som ”Living Machine” från ”Daredevil I Lost”, men den har å andra sidan spelats på mer än varannan fest sedan den kom 1997.