Efter att ha harvat runt några år med underjordiska släpp på egna etiketten Atlantic Jaxx Recordings, fick Basement Jaxx 1998 chansen att släppa sin första skiva på ett större bolag. Albumet fick namnet Remedy och hyllades av kritiker mest överallt.

Rätt oförtjänt, om någon frågar mig.

Visst fanns där snuskigt bra monsterhits som Red Alert och Rendez-Vu. Och visst var Always Be There och Being With U vacker, tillbakalutad house. Men sedan var det inte så mycket mer. Resten var mest utfyllnad som varken var rolig på dansgolvet eller hemma i lägenheten.

Inför Rooty sa Simon Ratcliffe och Felix Buxton att nya skivan skulle bli souligare. Att de blivit bättre på att göra musik. Att de inte kände samma press. De hade mognat, typ. Ungefär samma trall som de flesta grupper som ska följa upp ett hyllat debutalbum kör med, alltså.

Men det där med ”souligare” lät bra i mina öron. Det var väl ungefär det som fattades på Remedy. Själ. Maskinerna hade tagit över i Terminator-land.

Så kom äntligen förstasingeln Romeo med gullig sång av Kele Le Roc. Den irriterade skiten ur mig. Äckligt sockervaddssöt. Jag sågade den direkt.

Men så hände något. Romeo kröp sig på mig. Sakta. Jag lyssnade när jag hörde den på radio eller såg videon på tv. Efter ett tag började jag tycka att den var rätt okej. Nu tycker jag den är smått lysande men sin monotont loopade melodi. Mina förväntningar på Rooty hoppade upp några snäpp.

Nu har jag levt med Rooty en dryg vecka. Jag har spelat den hur många gånger som helst. Och jag vet fortfarande inte vad jag tycker om den.

Inledande Romeo är hur smittande som helst. Sedan går det över i någon slags futuristiskt moderskeppsfunk i Breakaway och SFM. Den sistnämnda låter som en låt som Prince ratade till sitt experimentalbum The Black Album. Det är förmodligen inte heller en slump att SFM står för Sexy Feline Machine. Prinsen själv hade ju sin Sexy Motherfucker för en sisådär tio år sedan.

Sedan blir det åttitalsretrohouse i Just 1 Kiss och Broken Dreams. Samma äckelgull som hos Romeo. Och eftersom jag konstaterat att jag gillar Romeo, gillar jag de här spåren också. Speciellt den mexikanska trumpeten på Broken Dreams.

Sedan blir det rätt trist ett tag innan Model 500-technon i Crazy Girl tillsammans med sång som låter hämtad från ett av (återigen) Princes mer feminina alter egon väcker mitt intresse. Men bara för en stund.

Helt plötsligt är jag framme vid de två sistaspåren. Vid jazzhousiga Do Your Thing börjar det faktiskt rycka i mina ben. Det är faktiskt första gången. Avslutande All I Know har en svag doft av reggae och är inte så pjåkig. Om det inte vore för det faktum att den låter som en blåkopia av Being With U som avslutade Remedy. Den var fantastiskt bra. All I Know är det inte.

Så. Nu har jag lyssnat igenom Rooty ytterligare en gång. Och vet lik förbannat inte vad jag tycker. Det kan tyda på att det här är en skiva som jag kommer att springa omkring med på Drottninggatan om tio år och gallskrika ”KLASSIKER! KLASSIKER!” till alla omkring mig. Då kanske jag har upptäckt den. För det blippar och bloppar från alla håll och kanter. Det är fullt med åttiotalsljud av moogsyntar som körts genom en köksmixer. Det är ett vansinnigt ljudkollage.

Men tyvärr är jag rädd att Rooty inte lämnar några större intryck på mig därför att det är en ganska tråkig skiva. Det puttrar och sjuder lite lagom, så där. Men det blir varken en hureremöjligt jättefest eller en mysig stund uppkrupen i soffan.

Det blir något rätt misslyckat däremellan.

För hur man än vrider och vänder på Rooty fattas de riktigt stora hitsen. Ingen Red Alert. Ingen Rendez-Vu. Och det är riktigt synd.

Jaxxarnas bästa låt är fortfarande Samba Magic, som släpptes före Remedy. Sju minuter och fyrtiosju sekunder Brasilienhouse som svänger lika mycket som en hel busslast sambatrummor och som innehåller lika mycket solsken som en bra svensk sommar. Du hittar den på Basement Jaxx egna samling Atlantic Jaxx Recordings – A Compilation från 1997.

På Rooty finns tyvärr bara bleka kopior av Samba Magics intensiva solterapikur.