The Barbwires är ett band som är upphov till en hel del historier och skrönor, bilder och galna minnen från mina tre senaste levnadsår. Här finns historien om Björn och countrybandet The Barbwires. Här finns historien om hur The Barbwires hjälpte till att sammanföra mig och min blivande fru. Här finns historien om hur jag för första och hittills enda gången blev utslängd från krogen. Ganska många av historierna har det gemensamt att det ingår en hel del alkohol i berättelsen. Alla är glada och har lyckliga slut. Men, de berättelserna får vi ta vid något annat tillfälle.

Musikaliskt har jag lärt känna The Barbwires via tre konserter och två vinylsinglar. Jag tror inte att jag lyckats läsa en enda rad om The Barbwires i någon tidning, vare sig på papper eller webb. Jag hoppas att det blir ändring på det nu. Jag ska försöka redogöra för det lilla jag vet om bandet. Ledare och centralgestalt är Mike Barbwire som spelar gitarr, orgel och piano, samt skriver de flesta låtarna. På bas respektive trummor hittar vi Kalle Sjöberg och Jonas Rönnholm, som båda även spelar i Robert Johnson & the Punchdrunks. På saxofon och theremin finns Gustav Bendt som också spelar med Moneybrother och tidigare var en av medlemmarna i saligen avsomnade Monster. Femte posten hålls av Patrick Andersson som spelar gitarrer i akustisk, elektrisk och stålvariant. I den mer eller mindre ständigt återkommande blåssektionen The Grovers finns Viktor Brobacke, Christoffer Roth och Gustav Bendt. I kör och ylsektionen hittas bla Howlin' Pelle (The Hives) och Anders Wendin (Moneybrother). Howlin' Pelle har även setts lyckjligt leende spela theremin vid konserter med The Barbwires. Var det någon som sa all-starband?

Hur låter det då? Jo tack, utmärkt! The Barbwires är ett av Sveriges absolut främsta surfrockband. Jag skulle tom kunna utropa dem till Sveriges bästa. Live har thereminen alltid haft en framträdande roll och på många vis varit bandets signum. På skiva är det fantastiska instrumentets roll rejält nedtonad till förmån för ett bredare och mer varierat sound. Lika oväntat och tråkigt, som överraskande och bra. Till en början saknar jag de bångstyriga thereminljuden, men efter hand växer skivan och får mig att helt glömma min första känsla av tomhet och saknad.

”…Sounds Like Trouble” är en osedvanligt varierad surfskiva. Här finns gott om överraskningar för såväl nybörjaren som konnässören. Här finns klassiska surfrökare, softa Hawaiidoftande steelgitarrsballader och faktiskt en countrystänkare. Den enda låt som jag till att börja med hade svårt för är den första, ”Ms Riptide rpm”. Den la sig i vägen för de andra låtarna; trots att den bara är minuten lång fick den mig att tappa uppmärksamheten och tro att vågorna skulle utebli. Men, efter den loja starten börjar den riktiga vågen torna upp sig och när ”At the Skyline Drive-In” börjar rulla in mot stranden är det bara att klättra upp på brädan och följa monstret in mot land.

Några låtar sticker så klart ut mer än andra. Jag är omåttligt förtjust i steel-eposet ”Crazy Kooters” som påminner mig om sköna kvällar och varma dagar i Waikiki. Den struttiga ”Jo-jo, Mojo” där hornsektionen The Grovers spelar huvudrollen värmer min själ och påminner mig om hur lätt de tre männen kan skapa ett oefterhärmligt sväng. De fullkomligt galna rökarna ”Sockittome” och ”The Biggest Wave” där Howlin' Pelles bekanta stämma lyckas bryta igenom strax innan Gustav Bendt spelar upp till dans på saxofonen förtjänar också att lyftas fram. Egentligen är det meningslöst att räkna upp favoriter på en skiva som är fylld av låtar som redan hunnit bli just det. Nu är det bara att hoppas att åtminstone P3 plockar upp någon av dem så att fler än du och jag får förmånen att höra The Barbwires. Det är både de och svenska folket värda.