Jag är på Kafé 44 i Stockholm och hela lokalen är fullkomligt indrypt av cigarettrök och svett. Ztikkan presenterar en låt med att säga att detta förmodligen är den bästa text som Johnny Rydh någonsin skrivit. Någon i publiken utbrister: ”En eloge till honom” och en lång applåd följer, för att sedan dränkas av introt till låten ”Kärleks missiler”. Det är maj 2001 och Strebers spelar återigen på Kafé 44. Kanske var det tio år sedan sist, då Strebers trummis och textförfattare, Johnny Rydh, fortfarande var vid liv. Han avled i en bilolycka 1992, och Strebers sista skiva är tillägnad honom.

Strebers blir oftast omskrivna på grund av sina folkmusikinfluenser som varvas med klassisk svensk punk. Egentligen var dom nog mycket mer än så, än ett band med folkmusik som främsta kännetecken. Gruppens tidigare skivor låter skitigt, är inte särskilt väl producerade och går oftast hyggligt snabbt. Att jämföra klassiska skivor som ”Kallt stål/Varmt blod” med ”Till en vän” blir förmodligen bara konstigt och onödigt. Agerar trummis på skivan gör en trummaskin som på konvolutet går under namnet Solbjörn. Detta medför att ljudet på skivan inte blir det minsta likt tidigare Strebersalster, den speciella tvåtaktskänslan går förlorad och framförallt låter trummorna inte särskilt levande. Någon annat som bidrag till att ljudet på den här skivan är annorlunda är att det är första gången som gruppen klipper och tar om sången. Detta var inför den här skivan något helt nytt för bandmedlemmarna.

Kan man säga att detta är en Strebersplatta överhuvudtaget, då det bara är två av fyra originalmedlemmar kvar? Att säga något annat vore rent ogenomtänkt. De flesta texterna är sådant som Johnny lämnat efter sig, och dom flesta är rent underbart bra. Det bör sägas att lyriken vid några tillfällen drar lite för mycket åt enkel punklyrik, men överlag är texterna bättre än vad som brukar vara standard.

Jag ska väl till att erkänna att jag från första stund egentligen har ogillat den här plattan, det var inte förrän ett par veckor sedan som jag riktigt kunde ta den till mig på allvar (och då har jag haft den i min ägo en längre tid). Innan tyckte jag att Strebers tidigare material var så mycket bättre att ”Till en vän” inte var värd att lyssna på. Jag har omvärderat mitt omdöme och insett att detta var lite av ett misstag, speciellt när jag hör ”Kärleks missiler” då lyckan känns i det närmaste total. Jag vet inte om det gjorts någon låt som går att likna vid detta mästerverk inom den svenska punkscenen de senaste tio åren (möjligen någon Charta 77-låt kanske) och det är en omöjlighet att lyssna sig trött på den. De flesta av de totalt tolv låtarna håller samma höga klass, samma klassiska Strebers känsla, som såklart toppas av Ulkes minst sagt underbara sångröst.

Den instrumentala ”Nån annanstans” avslutar skivan, som ett sista farväl till Johnny Rydh, och som något av en början på den period som skulle visa sig bli en av den svenska punkens allra största, med kommande storsäljare som De Lyckliga Kompisarna och Dia Psalma. 2001 lever punken en något mer undanskymd tillvaro. Men trots detta spelar Strebers två utsålda konserter samma kväll på Kafé 44, vilket torde bevisa att bandet betytt, och betyder, oerhört mycket för väldigt många.