Som med så många andra band var Bardo Pond länge bara ett namn. Jag stötte på dem för första gången på matadors hemsida tror jag. Kanske laddade jag hem en mp3:a, jag har för mig det. Men låten ifråga kan inte ha gjort tillräckligt stort intryck, för bandet kom aldrig till nästa intressesfär. Det vill säga, jag sökte inte upp fler låtar med dem, eller kollade var man kunde köpa skivor med dem.

Av en slump läste jag om dem igen för ett tag sedan. I ett sammanhang som gjorde dem mer intressanta för mig. Stuart Braithwaite i Mogwai hävdade att ”Dilate” pekade på att Bardo Pond en dag kommer att regera jorden. Klandrar ni mig för att jag mejlbombade skivbolaget efter ett sånt uttalande?

Bardo Pond har funnits ett bra tag. De namngav sig själva 1991 och har med ”Dilate” nu hunnit släppa fem album. De har under tiden blivit mer och mer lättlyssnade. Det vill i det här fallet säga att de inte längre mest sysslar med att skapa musik av distortion, rundgång och oljud.

”Dilate” handlar inte så mycket om oljud. Det finns helt klart representerat, men mestadels i kontrollerade former. Det är snarare de långa drömska sparsmakade småaviga partierna som är mest utmärkande för skivan. Kanske betyder det att man kan använda termer som knarkigt, rymdigt, psykedeliskt och postrockigt.

Knarkigt och rymdigt är bra. För de riktigt bra låtarna innehåller riktigt skön och knarkig dynamik. Som i ”Inside”, en av mina favoritlåtar. Ett stadigt groove rullar in lyssnaren i ljudludd. Låten bara byggs upp hela tiden i över elva minuter. Tokigt bra och dynamiskt. Dessutom är det lätt att imponeras av det intrikata låtbygget som först låter så lätt. Med lurar på är det nästan så att jag blir sjösjuk. Isobel Sollenbergers psykedeliska röst pendlar mellan lurarna medan man funderar på var gitarrerna hör hemma. Och inte minst, hur många gitarrer det egentligen rör sig om. Kanske kan man tillskriva låten postrock också. Slintvarianten snarare än Tortoisevarianten i så fall.

Det kan å andra sidan som i ”Despite the Roar”, börja med en enkel akustisk gitarr och en ekobelagd elgitarr som ackompanjemang till en helt zonkad stämma signerad Isobel. För att efter fem minuter plötsligt få ett tempobyte och sköna organiska trummor tar Isobels plats. Minuterna som följer är skönt aviga och otighta.

Det finns exempel som är mer psykedeliska och det finns partier som är mer det ena med det andra. Men istället för att bryta isär skivan i beståndsdelar är det lättast att faktiskt bara kapitulera. Det finns mer och mindre lättillgängliga låtar, längre och kortare. Det är bara att följa med på resan. Det är helt klart att resan är värd den tid man måste investera. Jag vet, jag har investerat mycket tid i ”Dilate”.

Kanske ska man i alla fall nämna den ogenomträngliga ljudmattan på ”lb.” också. Den påminner mig om stonerrock, fast spelad på indierockvis. Som Sonic Youth ungefär. Skönt och hur luddigt som helst.

Bandreferenser hade jag tänkt skippa, men då ”Dilate” faktiskt fick mig att plocka fram Sonic Youths ”Daydream Nation” igen så kan jag väl säga att banden har en del gemensamt. Bardo Pond är dock mindre arty och fartiga (fartiga som i snabba låtar). Mogwai på knark (eller kanske mer knark) är en annan referens som känns nära. Spiritualized och Royal Trux är andra band vars skivor jag plötsligt var och fingrade på i cd-hyllan efter att ha hört ”Dilate” ett par gånger. Kanske kan dessa fyra tillsammans, på olika sätt, åtminstone peka på vad det är Bardo Pond håller på med.

Matador har skrivit följande på baksidan av mitt recensionsex:

”An epic of mind-blowing intensity… and suprising beauty. If this album isn't the one to elevate Bardo Pond's status to that of the planet's most important rock bands, we're moving to mars.”

Jag tror att de faktiskt får lov att börja packa nu. Jag tror inte att det är särskilt många som kommer att utropa Bardo Pond till ett av planetens viktigaste rockband. Vare sig Stuart säger det eller ej. Samtidigt, ju mer jag lyssnar, desto mer tycker jag om skivan. Och jag är rätt säker på att jag inte är ensam om att känna så. Jag är inte ledsen över att jag mejlbombade bolaget. På rätt humör, som idag när jag är förkyld och febrig, funkar den här luddiga knarksoppan som en riktigt bra kompis. Det går nämligen inte att vara rastlös eller stressad under tiden ”Dilate” snurrar. I det fallet antar jag att medicinen är en annan.