Recension
- Exciter (CD) Depeche Mode
- 2001
- Mute/Playground
Ge det tid
Lyssna
Externa länkar
- depechemode.com
- Officiell webb
- Mute
- Skivbolaget
- Biljett Direkt
- Idag släpps biljetterna till Depeche Modes konsert i Globen 21 september
Etiketter
Det har gått tjugo år sedan Depeche Mode debuterade med ”Speak and Spell”. Mycket har hänt och idag består gruppen av tre ärrade och erfarna herrar; Martin Gore, David Gahan och Andrew Fletcher. Bandets signum har varit Martin Gores ofta tunga och storslagna låtar som givits ytterligare tyngd av David Gahans röst och mimik. Med låtar som ”Strangelove”, ”Never Let Me Down Again”, ”People Are People”, ”I Feel You”, ”Personal Jesus” och ”It's No Good” har bandet lagt både den elektroniska musikvärlden och mainstream-fåran för sina fötter. Det har nu hunnit gå ett par år sedan hyllade albumet ”Ultra” släpptes och många undrar hur Depeche Mode utvecklats.
”Exciter” är ett album som på några punkter skiljer sig väsentligt från de senaste albumen. Det tydligaste är avsaknaden av det tunga och storslagna ljudlandskap vi vant oss med i låtar som ”Barrel of a Gun” och ”Stripped”. Produktionen, signerad Mark Bell, tillåter inga bombastiska crescendon utan ligger hela tiden några snäpp nedanför. Jag väntar och väntar på ett utbrott, men efter 53 minuter tar skivan slut och det kom aldrig något. Det är inte utan att jag känner mig lurad. Efter första singeln ”Dream On” trodde jag att bandet skulle låta som vanligt. Att ljudet från ”Songs of Faith and Devotion” och ”Ultra” skulle utvecklats vidare och bandet blivit ännu tyngre. Men istället skapar Depeche Mode och Mark Bell något annat, mestadels med elektroniskt lugna och svävande låtar.
Där tyngden i viss mån saknas har bandet istället lagt in nya spännande ljudbilder som ibland känns modernt klubbstöpta, eller behagligt svävande. Det är en utveckling som tilltalar mig. Ett band med mer än tjugo år på nacken med en popularitet som gör att de egentligen inte behöver göra mer än återanvända sitt koncept vågar göra en avstickare. Men resultatet kommer nog inte kännas helt bekvämt för många lyssnare.
Jag har tvingat mig själv att leva med ”Exciter” i närmare två veckor. I hörlurar, på stereon, i bilen, på jobbet. Likt förbaskat har jag inte lyckats förstå albumet. Ibland tycker jag det är fantastiskt bra, ibland gäspar jag och stänger av. Men den klara tendensen är att ”Exciter” växer i längden och blir allt bättre. Låtar som ”Shine” och ”Freelove” är riktigt bra. Albumets enda riktigt tempofyllda låt ”I Feel Loved” kan säkert få framgångar på dansgolv och klubbar. Det rycker skönt i kroppen när den pulserar fram i mina lurar. Men det skulle behövas mer låtar av den varan för att ”Exciter” skulle vara så bra som jag hoppats.
”And I'm only here
To bring you free love
Let's make it clear
That this is free love
No hidden catch
No strings attached
Just free love”
Så sjunger Dave Gahan i ”Freelove”. För mig sammanfattar det albumet och dess verkan på mig. Det är bra, fyllt av känslor och har inga fasta band. Det är knappast bandets bästa. Det behöver inte älskas. Det räcker med att det finns. Ge det tid. Troligen kommer det vara kalasbra om ett par månader.
Publicerad: 2001-05-14 00:00 / Uppdaterad: 2008-10-06 15:01
20 kommentarer
Depeche har återigen gjort en fantastisk skiva, kanske deras mest känslosamma. Dave´s sång är bättre än någonsin, men jag kan hålla med Fredrik W om att man ibland hade önskat lite mer tyngd och kraft.
#
även fast jag gillar dream on så tror jag att depeche är slut,,,
#
Finns en bättre skiva i affärerna nu. Weezer har ju för satan släpp ny platta, recensera den istället! Så grym att det är helt otroligt!
#
Håller med om att den är svår att ta till sig. Men det är ju de svåra skivorna som håller i längden, så det är väl bara att ge den mer tid. (har bara lyssnat i drygt ett dygn, men hunnit med 6-7 lyssningar)
#
Jag håller med Fredrik. Visst, låtarna kanske inte är jättepampiga, men skivan är bra och texterna (som alltid) fantastiskt vackra. Och precis som med både Ultra och SOFAD måste man lyssna många, många gånger innan skivan kommer till sin rätt. Det är ju inte direkt schlagermusik DM ägnar sig åt.
#
Det låter, tyvärr, som en uppföjare till Ultra… Skivan är bra helt klart, men inget mästerverk (än).
#
Ännu en ojämn skiva av depeche mode. När kommer jämnheten tillbaka som på på ”Black Celebration och ”Violator”?
En-två-tre riktigt bra låtar på varje skiva håller inte. Ledsen, men man kunna kräva mer av dessa äldre gentlemen…
Tidigare har ju grupper snott idéer från depeche. Nu är det DM som snor tillbaka… …ibland låter det lite som massive, Thåström, Marc Almond och Radihead. Är det inte bättre att låta dessa artister vara och gå vidare sin egen väg istället?
#
Daniel ?!
När tror du DM började sno saker av THÅSTRÖM !!
Då måste fan Dave & Jocke ha knarkat ihop, och J. Thåström stoppat en kassett i fickan på Dave…. eller hur fan skulle det gå till ??
VAKNA UPP !! :)
#
Som stor beundrare av Björk såg jag fram emot samarbetet mellan Mark Bell och DM – och jo, jag tycker ljudlandskapet är snyggt, och som vanligt smyger sig Martin Gores låtar sig på en efter hand. Comatose tog några veckor innan jag kände riktigt för den. Men jag skulle nog uppskattat någon mer uptempolåt – framför allt om man låtit Freelove gå lite snabbare, och lagt på beats med driv – tror det skulle bli en kanonsingel, i stil med Enjoy the Silence.
Men när hösten kommer och det är dags för konsert, då är jag där och dansar hejdlöst… och vrålar Never let me down again…
#
Jag tycker skivan är bra kanske inte i samma stil som innan men skivan är mycket bra än då.
Låtarna är bra å lugna.
Det hade ju inte skadat med låtar som var liknade Black celebration,Never let me down again. Men jag älskar skivan som alla andra skivor.
Mvh/dm fanet
#
Jag har gillat Depeche Mode uteslutande sen 1985, men det här albumet fungerar inte. Ultra hade ett par höjdpunkter men var också den alldeles för lågmäld och händelselös. Hela den skivan räddades av ”It's no good” som var det bästa de gjort på länge. Exciter har ingen sådan låt. Jag önskar DM lycka till på sin fortsatta väg, för nu skiljs vi till slut åt.
#
Känner EXAKT som du, formerDMfan. Grabbarna har gjort mycket bra genom åren, men nu är det slut på det goda.
Intressant att läsa fansens kommentarer ovan, såsom ”ett riktigt Dm-fan” eller ”favourite slave”. Jag kan verkligen se dem framför mig när de lyssnar på denna skiva och försöker och försöker och försöker intala sig själva att den är bra. ”Den måste ju vara bra! Det är ju DEPECHE MODE för f-n!” Och visst efter 300 lyssningar blir ju det mesta bra: Man börjar ju känna igen låtarna och kan nynna med lite lätt…
Okej, käre Olle. Frasen ”snott från thåström” är klumpigt formulerad, men erkänn att du förstod vad jag menade? Om inte. Det jag menade var att ljudbilden i ”dead of night”, eller vad den heter, kanske inte är den fräschaste och den mest spännande som jag hört på skiva från 2001. Den passade bättre när thåström rockade fett i början av 90-talet…
#
Bäste Daniel, efter att du skrev din kommentar lyssnade jag på Exciter, för att se om jag satt där och intalade mig själv att skivan är bra.
Så här är det; jag tycker att Exciter är bra, jag lyssnar gärna på den som ett album. Det kanske inte sker så ofta, jag är långt ifrån 300 lyssningar…
Att den är lågmäld har jag i sig inget emot, och som stämningsskapare fungerar Exciter alldeles utmärkt. Jag tilltalas av ljudbygget, och tycker att de olika låtarna håller ihop bra. Förutom ”Dead of Night”, som jag aldrig fastnat för, även om den fungerade som öppningslåt på konserten, men den bryter av albumet på ett sätt jag inte uppskattar.
Men är Exciter den DM-platta jag önskar mig?
Jag vet faktiskt inte hur jag vill att DM ska låta, jag vill definitivt inte att de ska låta som på ”Music for the Masses”. Missförstå mig rätt, det är en kanonplatta, men det var för femton år sedan, liksom.
Jag är visserligen förlåtande när det gäller mina gamla ”hjältar”, vilket du på sätt och vis påpekade i ditt inlägg.
Ok, skulle jag önska mig en DM-platta skulle den innehålla låtar i stil med ”Walking in My Shoes” och ”In Your Room” men även ”Sister of Night”. Ett steg tillbaks alltså, men inte så långt tillbaks som till 80-talet.
Jag kan naturligtvis hålla med om att albumen var jämnare förr – åtminstone Music for the Masses och Violator (Black Celebration har jag alltid haft svårt för som album betraktat, för många korta bagateller insprängda bland några av bandets allra bästa låtar).
Ultra lyssnar jag nästan aldrig på, men Exciter snurrar då och då. Tycker fortfarande Freelove är en kanonlåt, även om de tyvärr struntade i att stöpa den i en tyngre version för singelsläppet. Istället gjorde man tvärtom, och skalade bort allt som gav intrycket av en bra melodi. Så kan det gå.
Nåja, det är ju bara musik. ;-)
#
Kära/käre favorite slave.
Vi tycker nog ganska lika egentligen. För vad kan man egentligen begära av en trio gubbar i fyrtioårsåldern som träffas lite sporadiskt därför att de har en popgrupp gemensamt?
På Exciter, tycker jag att det verkar som om Martin L Gore, alldeles för snabbt hafsat ihop ett gäng låtar och sedan gått in i studion och producerat dem snyggt. Förr fanns det alltid någon hyfsat bra låt som inte fick vara med på plattan för att den inte passade in. (Såsom ”But not tonight” – Black Celebrationtiden eller ”Son of sin” – Violatortiden) Så är det inte nu. Nu löser DM det med att förena ljudbilden (som du också påpekade) bra och trycker in ett antal icke färdiga låtar såsom tex ”Shine” och ”I feel loved” (och nästan alla andra också!). Varför har de så bråttom? De är ju inte direkt kända för att spruta ur sig skivor! Varför kunde de inte vänta ett tag till med releasen och låtit Martin ta några nya e-moll ackord på sin gura och gnola vidare på sina låtidéer. Kanske hade det blivit bättre då?
*
Sedan kan man ju alltid hoppas på att Knark-Alan kommer tillbaka och gör DM till en grupp igen. Nu känns DM bara som en duo. Det behövs nygammalt friskt blod till dessa gamla herrar. Andy Fletcher må vara en hur juste kille som helst, men är och har han någonsin varit en musiker? Har han någonsin tillfört något till gruppen?
Sedan är ju ”Free love” en riktigt jävla bra låt. Så fortfarande finns det ju hopp!
#
Håller med Daniel; efter Alan stack så känns gruppen inte lika bra. Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på det förut, har alltid förlitat mig på Martin som the man, men nu ter det sig mer självklart.
Kan också undra vad Fletch egentligen *gör* i bandet.. på konserterna är han visserligen partyhöjaren, men det känns inte som han tillfört så mycket genom åren som Alan Wilder gjorde.
Åsså måste jag vara en petig jävel; ”Sea of sin” heter låten :) … väldigt bra maxi-cd den, ”World in my eyes” förresten – ”Happiest girl” var otroligt skön den också.
#
håller med Fredrik W om mycket (det var en väldigt fin recension, för övrigt). Bara det att du skulle ha varnat folket för Dead of Night, en av världens sämsta låtar!!!
Annars är Exciter rätt så mysig, ibland. Ingen Violator, men det kan man inte vänta sig nu med Alans frånvaro…
#
Daniel,
jag förstår precis vad du menar. Och herr Gore har ju dessutom medgivit i ett knippe intervjuer att han hade idétorka länge, och fick hjälp av lite folk i sin skrivarstudio för att komma vidare.
Förmodligen mår Martin Gore alldeles för bra, när han bor i soliga Santa Barbara istället för i ett regnigt England.
Jag tror det ligger mycket i det du säger – de ”träffas lite sporadiskt för att de har en popgrupp ihop”.
Jag tänkte en hel del på det i vintras när U2:s live-DVD kom. Jag skippade förvisso U2 under hela 90-talet, men insåg när jag såg DVD:n hur bra de verkligen är live, vilket BAND de är, och att det fortfarande är samma fyra grabbar som spelar ihop.
DM är numera inget band på det sättet, även om de fortfarande är bland det bästa man kan höra och se, eller snarare uppleva, live.
Kanske de repar sig efter Martins och Daves soloutflykter, det finns ju uppenbarligen musik och vilja kvar i gubbarna.
/jonas.
#
Jag gav Exiter flera chanser men blev ganska besviken. Eller ja, det var kanske väntat efter de senaste albumen.
Visst det låter snyggt, men Mark Bells ljudlandskap är inte särskilt spännande.
Exciter är ett slätstruket album som inte bjuder på några toppar – inte heller bottennapp – men som helhet är det dötrist.
Var är överraskningarna?
#
skärp er (även om det var några år sen ni kommenterade nu)
nu får ni alla erkänna att ni har haft fel då ni gnäller om att Alan måste tillbaka, nu när de släppt PTA. Själv tycker jag det är det bästa sen violator, och jag måste erkänna att jag aldrig har märkt av Wilders existens i bandet egentligen….
Om bandet trots allt skulle ha blivit sämre, och PTA visade sig endast vara en tursam träff, så skulle det antagligen bero på den föruttnande process som verkar drabab de flesta banden efter 25 år. Nämn något band som blivit bättre efter sin 25 årsdag, eller några som håller samma klass? Jag kan inte komma på fler än möjligtvis depeche mode
Men jo, denna skiva var nog inte den bästa… men DM är definitivt inte uträknade än
#
Den som inte märker skillnaden mellan DM med och utan Wilder har ingen rätt att uttala sig.
#
Kommentera eller pinga (trackback).