Idag kom första släppet till Arvikafestivalen nästa år. Det är Depeche Mode som spelar näst sista spelningen på sin Europaturné i Värmland. Depeche Mode spelar i höst in uppföljaren till Playing the Angel. Det nya albumet släpps i april nästa år, innan turnén startar. Så här se hela turnéschemat ut: 10.5 TEL AVIV, Ramat Gan […][...]

För mig är det få skivor som verkligen tar fäste i min hjärna. Jo, jag kanske kan njuta av en skiva och låta den snurra ett par varv i spelaren; men ett par veckor senare har alla minnen av att jag ens hört artisten försvunnit från mitt undermedvetna. Ofta är låtarna som fastnar låtar jag […][...]

Depeche Mode har äntligen hittat tillbaka till storformen! Bort från såsigheterna på ”Exciter”! Det verkade vara en rätt allmän uppfattning om ”Playing the Angel”. Efter att ha lyssnat igenom Depeche Modes senaste album två gånger visste jag att de som påstått det bara skojat med oss andra – vi ännu lyckligt ovetande. Två ord. ”Paper […][...]

Jag minns det som igår. Hur brorsan satt där på vardagsrumsgolvet, med synthen framför sig. En Yamaha CS 5, förresten. Snygg som fan, tyckte vi. 1981 hade jag nått den respektabla åldern av åtta år. Brorsan var elva. Nu satt han alltså där med högerhanden på tangenterna. Och spelade samma slinga om och om igen. […][...]

Det har gått tjugo år sedan Depeche Mode debuterade med ”Speak and Spell”. Mycket har hänt och idag består gruppen av tre ärrade och erfarna herrar; Martin Gore, David Gahan och Andrew Fletcher. Bandets signum har varit Martin Gores ofta tunga och storslagna låtar som givits ytterligare tyngd av David Gahans röst och mimik. Med […][...]

Redan från början ska jag rekommendera ”singles 86-98″ – allt Depeche Mode har gjort är rent genialiskt. Jag menar såväl det som producerades på 80-talet som ”Ultra” från 1997. Men ska jag absolut välja en platta som som jag fortfarande plockar fram i bilen och lyssnar på i sin helhet så är det ”Black Celebration” […][...]

Gruppen Depeche Mode behöver ingen närmare presentation. Vad som kanske däremot bör nämnas är att jag har den aktningsvärda ålder inne som gör att jag var med på den tiden då tonårsvärlden delades in i två kategorier människor: vi hårdrockare, och så de där syntharna som man inte hade mycket till övers för. Med dessa […][...]