Titiyo har haft en märklig karriär. Hennes andra singel, ”Talking to the Man in the Moon”, har länge varit hennes allra största hit och självklara signum. Den kom 1989. Ingen av de många låtar hon släppt ifrån sig sedan dess har lyckats fånga massornas öron som den. Snarare gick karriären sakta med säkert neråt och inåt i glömskans snår efter den. Tredje albumet ”Extended” belönades välförtjänt med en Grammis, men skivan sålde just ingenting. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över det. Bortsett från en låt, ”Josephine Dean”, tycker jag att det är ett nästintill fulländat album och jag håller det som ett av de 100 bästa svenska någonsin.

När det började sippra ut rykten om att Titiyo skulle jobba tillsammans med Joakim Berg och Peter Svensson, så tyckte jag att det lät spännande. Jag gillar verkligen en hel del av vad de båda herrarna åstadkommit på egen hand och tillsammans. Att Tore Johansson dessutom skulle producera i legendariska Tambourinestudion, ja det gjorde så klart att mina förväntningar stegrades. Skulle det bli ett mästerverk som landade någonstans mittemellan ”Isola” och ”First Band on the Moon”?

Inför skivan talades det också mycket om att det var rock som gällde. Titiyo hade snöat in på grunge och framförallt Soundgarden. Oroväckande tyckte jag.

Men, så särskilt mycket rock finns nu inte på ”Come Along”. Nej, det rör sig snarare om tämligen typisk svensk schlagersoul med inställsamma popiga refränger. Jag blev mycket förvånad när jag första gången hörde resultatet. Tamt, traditionellt och överproducerat var och är mitt spontana omdöme. Särskilt svårt har jag för de hopplöst utsmetade refrängerna som är så vänt inställsamma att de rinner igenom som smält smör. Åtminstone ett par lager körer skulle jag vilja skära bort för att vilja lyssna på skivan återkommande gånger.

På något vis känns det typiskt att ”Come Along” redan har blivit skivan hela Sverige verkar älska. Titiyo slår radiospelningsrekord på rekord, hon toppar Tracks och försäljningslistor. Allt pekar upp. Utom att skivan faktiskt är ganska platt och att det saknas en självklar singeluppföljare till titelspåret.

Men, det finns trots allt en hel del små glädjeämnen att fästa uppmärksamheten på istället för att gräva ner sig i tycka-illa-om-land. Som ett (o)väntat Black Sabbath-riff. Som en finurligt lycklig funkbas. Eller som i ”Right or Wrong”, en röst som trasas sönder så mycket att det engelska uttalet blir fulländad (notera även den fina orgelslingan precis innan låten tar slut).

En skiva som med lite perspektiv säkert kommer visa sig varit en viktig karriärvändning för Titiyo. Förhoppningsvis får hon nu all den uppmärksamhet hon så länge förtjänat. Och kanske, kanske, kan framgångarna för ”Come Along” leda någon bakåt till den fantastiska föregångaren.