dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Musiq Soulchild: Aijuswanaseing
Aijuswanaseing Musiq Soulchild
2001
Def Soul/Universal
6/10

Sång och musiq

Lyssna

Sök efter skivan

Musiq Soulchild är ett ganska underligt namn som vid första anblicken verkar rätt pretentiöst. Men Musiq är en liten ordvitsare, som bland annat skrev alla sina texter kodat med fonetisk skrift för några år sedan. Därav också skivtiteln som alltså lyder: ”I Just Wanna Sing” om nu inte alla redan har fattat det. Andra exempel på ordlekar är låtarna ”143″ (numerisk kod för ”I Love You”) och ”Aimewitue” (I'm with You).

När Taalib Johnson var en ung (yngre) pojke gick han runt och sjöng och beatboxade på köpcentran i hemstaden Philadelphia och fick på så sätt smeknamnet ”Music Boy”, som senare förvandlades till det nuvarande artistnamnet. Han blev efter ett tag kompis med sångerskan och poeten Jill Scott som gav honom hjälp med självförtroendet på scenen. För att sjunga har han aldrig haft problem med, påstår han. Det har alltid varit självklart och viktigt.

Musiqs sång och känsla är också det som imponerar mest på mig. Utan att gymnastisera alltför mycket med stämbanden och ramla över gränsen som så många soul/r'n'b-töntar, ger Musiq exempel på grymt bra och nyanserad sångkonst. Musiken är ungefär i samma skola som D'Angelos, som han också har blivit flitigt jämförd med sedan skivan kom ut i USA förra året. Neo-soul kallas det visst. Och min förenklade definition av neo-soul får idag bli att musiken har ”själ” och ”grundläggande element” som vattenstämplar, snarare än ”nytt” och ”hårdproducerat” (även om man kan ifrågasätta varför jag skrev just det när D'Angelo filade på ”Voodoo” i fem år).

Jag tycker i och för sig att det är rätt fånigt att behöva sätta en kategoristämpel på varenda ny artist, men det är skönt med neo-soul. Skönt att inte bara jag och några knäppisar till sitter och stretar emot tidsflödet med våra gamla vinylskivor i ett krampaktigt kärleksgrepp. Det är en ny varm våg och den behövs. På neo-soulvågen återfinns även andra Philly-artister som Bilal (också han har jämförts med Soulchild och D'), Jill Scott, Jazzyfatnastees och resten av The Roots-kollektivet. En av höjdpunkterna på skivan är ”L' Is Gone” där Musiq tolkar ”Next Movement” av just The Roots och Jazzyfatnastees.

Precis som D'Angelo gillar Musiq tillbakalutade beats med ännu mer tillbakalutad sång, nästintill i otakt. Och de vackra, fylliga sångarrangemangen har emellanåt trevligt sällskap av studsfunk- och hiphopinfluenser, storslagna gospelhymner och glad melodiös r'n'b. Det låter nutid, men är ibland lika inspirerat av föräldrarnas gamla soul- och funkplattor som av det som kom ut förra året.

Det enda jag har att klaga på är egentligen melodierna som inte riktigt sätter sig. Jag har hört skivan många gånger nu, men har ingen direkt favoritlåt – och det är inte riktigt normalt för en skiva jag gillar. Det skulle heller inte ha skadat med lite finslipning i produktionen på en del låtar. Kanske inte i fem år, men fem dagar åtminstone.

Fifi Ström

Publicerad: 2001-03-23 00:00 / Uppdaterad: 2007-12-21 22:59

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #854

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig