Detta är en platta som verkligen välter mig. Det är otroligt. Men det finnas förklaringar till detta. Först vill jag helt ärligt säga att min fördomsfullhet under många år fick mig att kalla Marilyn för ”jävla skit”. Ja, jag vägrade helt enkelt lyssna. Det var fjanterier för mig.

Men så, i höstas, så åkte jag iväg till New York och bodde hos en tjej som jobbar som fotograf och hade plåtat Marilyn. Ett stort porträtt på tre gånger tre meter satt uppe i hennes studio. Jaha, tänkte jag, ingen bluesmiljö det här.

Veckorna gick och jag fick lyssna på Manson dag ut och dag in, på nätter och kvällar. Inte bara för att hon körde CD:n, nej, radiostationerna i NY lirade Manson hårt. Till slut så tyckte jag att det var rätt okej, men inte så mycket mer.

Jag kom hem, och efter någon vecka av saknad gick jag och köpte denna ”Holy Wood”. Jag hade ingen låt i huvudet eller så. Nej, jag tog bara den senaste. Och så gick jag hem, satte på den. Första genomlyssningen var väl sådär. Men jag fann plötsligt att jag inte kunde sluta lyssna. Dag efter dag drog jag på denna CD-skiva. Jag var fast. Varför? Jo, skivan hade brytit igenom mina fördomar om Marilyn Manson. Nu tog jag honom och hans musik för vad det var, jävligt bra rockmusik, en skön motvikt mot bajset i etern (europop, och hitlistmusik samt dancemusik utan skäl, för folk utan själ).

Grabben, bandet, kör på i en fin tradition av rock änd roll. Jösses, det är en kanonplatta. Nu när jag skriver det här så ligger CD:n på (har inte lyssnat på några veckor nu faktiskt) och jag slås över hur välproducerad den är, och hur den verkligen får mig att vilja headbanga, trots begynnande flint.

Det är stänk av Beatles, det är klassiskt, det är Alice Cooper, det är Amerika. Jag som är en av de mest missundsamma människor jag själv känner till, ser denna platta som en av de bästa rockplattorna på decennier.

Marilyn Manson kör också på i en annan genre än musikens. Han är en 2000-talets bärare av Freak Show-traditionen som funnits i USA i hundratals år. Resande sällskap som visade på skäggiga damer, missväxta människor, och samtidigt bet huvudet av levande kycklingar inför publik.
Manson gör inget nytt, han för bara en tradition vidare in i rocken. Och det bästa av allt, han retar Bror Duktig-människorna, hycklarna, den amerikanska kristna högern (och för den delen den svenska). Det gör han genom att säga allt som man inte får säga om man ska vara politiskt korrekt. Det är en renande kraft.

Alla människor som bidrar till att riva ner idiotiska mentala murar är av godo. Men det är inte det som är grejen.

”Nothing gonna change the world”, sjunger han i ”The Fall of Adam”, en sann John Lennon-ramsa, och han har rätt, inte ens han kommer att förändra världen. Men han får folk att samlas kring njutningen att uppröra Bror Duktig-människor, och det, det är viktigt.

Jag lyssnar av princip inte på texter. Kanske låter idiotiskt när man ska anmäla en skiva, men det får jag ta. För mig är musiken det stora. Jag kan, som vilken bluesare som helst, förstå andemeningen i en låt genom en strof, resten är musik, eller själ, som understryker det hela. ”This is evolution, the monkey, the man, and then, the gun..”

Holy Wood är enormt bra rockmusik, en komplett platta utan en dålig låt. Om man påstår sig gillar rock och inte lyssnar på Manson av politiskt korrekta skäl, så är man en fähund som inte förtjänar honom. Då ska man gå och köpa Friends och hålla truten. Men om man vill lyssna på stenhård rock och ibland en av de mest underbara kassa trummaskiner jag hört, då ska man ta den här plattan till sin favorit-cd-spelare.

Hell Manson!