Mindre än en minut in i skivan och jag tror inte mina öron. I ett kaos av elektronik, feta trummor och ett brötigt sväng stönar Mazarine Streets Malte Holmberg som den kåtaste James Brown. Skivans första spår, ”Watch Me”, är i det stora hela instrumentalt och är så oväntat och ohämmat sexuellt att jag tappar hakan. Två minuter och fyrtioåtta sekunders ohämmad köttslig lust och glädje.

Efter den inledande funkattacken svänger vägen in i soulrockens sköna land. Gospeln är granne med handklappet, körerna står som spön i backen. Pianot och boogiegitarren gör att molnen och nattklubbsröken skingras – solen skiner. Veva ner bilrutorna och vråla ut största möjliga glädje. ”No more blues and no more sorrows / Ain’t no rain gonna fall tomorrow”.

Wow. Festen kan börja! Eller, vänta lite vi chillar en trappa upp ett tag först. Lugnar ner tempot lite. Softar. Ingen anledning att stressa – det är ju ledig tid. Första singeln ”Upstairs” bjuder på ett skönt groove som bär tar mig ut på en soligveranda vid stranden. Lojt. Mer handklapp och en scratch som ser till att bygga upp spänningen och förhindra att jag somnar där i solen under parasollet.

Jag stannar upp där efter de tre första låtarna på ”Delirious” och hämtar andan. Samlar tankarna. Försöker reda ut vad det är jag fått ta del av. Inser att jag behöver flytta skivan från hörlurarna till stereon för att göra den rättvisa. Det här är inte en skiva främst avsedd för lurarna. Det här är fest och party. Rock och funk. Soul och blues. Elektroniskt och organiskt. Eklektiskt sväng som tvingar mig att delta. Jag får vibbar av större delen av den musikhistorien som idag ligger mig varmast om hjärtat. Jovisst är det funk. Det måste det vara. Fast på rockvis.

Jag dristar mig att dra en parallell till ett annat svenskt rockband. The Royal Beat Conspiracy. Om L-P Andersson i TRBC snöat in på James Brown, Jimi Hendrix, Prince och Sly & the Family Stone istället för southern soul hade de låtit nästintill exakt som Mazarine Street. Det här är skitig rock n roll som stinker funk lång väg. Jag tror att det är därför jag just nu dyrkar marken Mazarine Street går på, medan jag bara tycker att Royal Beat är helt ok. Mazarine Street är skitigare, fylligare, fetare, tyngre, fläskigare… bättre. Jag vill se dem på scen. Nu! Det finns stunder då jag inbillar mig att jag inte kommer att bli en komplett människa igen om jag inte får se det här bandet drypa av svett på en alldeles för liten scen i en alldeles för liten klubb.

Svensk musik mår bra just nu. Det finns löjligt mycket bra att upptäcka därute, strax till vänster om topplistan. Ja, inte ens särskilt långt bort. The Knife har tex helt oväntat lyckats ta sig så nära topplistan som två platser bort. Mazarine Street borde om det finns någon rättvisa kvar i världen nå ända fram. Men, med tanke på att varken The Hives, The Facer eller The Royal Beat Conspiracy nådde dit förra året hyser jag inga större förhoppningar om att det verkligen blir så. Det här är mitt försök att hjälpa Mazarine Street dit.- Ska du köpa en svensk skiva i mars gör du dig själv en stor tjänst om du väljer ”Delirious”.

Sa jag att det här är årets sommarsoundtrack? Inte? Det är det. Låtar som ”Apocalypse Right Now” och ”Get Out of My Bed” har en självklar plats på min kassett inför årets Hultsfredsfestival. Årets svenska festivalband alla kategorier.