Electribe 101 släppte sin första singel 1988. Två år senare kom debuten Electribal Memories. 1990 var Electribe 101 även förband till Depeche Mode under delar av deras världsturné. De blev utbuade på varenda spelning. Electribe 101 åkte tillbaka till London, blev av med skivkontraktet och gick skilda vägar. 1992 var sagan slut.

Om nu någon behövt en anledning att hata Depeche Modes fans.

Många av musikhistoriens milstolpar har kommit till av en slump. Rätt människor som träffas vid rätt tid under rätt förutsättningar. För Electribe 101 började allt när Billie Ray Martin, en tysk sångerska som för tankarna till en uppdaterad version av Zarah Leander, tröttnade på Berlin och flyttade till London. Väl där satte hon in en annons i en tidning för musiker som kort och gott löd: ”soul rebel seeks genius”. Det dröjde inte länge innan hon fick svar.

I Birmingham satt samtidigt tre killar som blivit influerade av den nya musikgenren house som hade lämnat Chicago och precis nått Europa på allvar. Det enda de saknade var en sångare eller sångerska. En biljett senare var Billie Ray på plats.

Jag kommer inte ihåg hur jag hörde Electribe 101 första gången. Förmodligen i Mats Nileskärs program Hip House. Det jag däremot kommer ihåg var att jag blev upp över öronen förälskad, en förälskelse som står sig än idag.

Electribal Memories liknar inte den house som kom ut i resten av Europa vid den här tiden. Den är närmare den ursprungliga amerikanska housemusiken. Någonstans i gränslandet mellan deep house och garage. Mjukt och melodiöst, vackert och luftigt.

Riktigt bra house spelar nästan alltid på två olika känslolägen. På samma gång. På samma sätt som discon är texterna i merparten av den amerikanska housen sorgliga, medan musiken slåss om utrymmet på dansgolvet. När Electribal Memories snurrar igång har natten blivit sen och vi har för länge sedan lämnat dansgolvet och människorna bakom oss. Vägen hem är lång, neonljuset speglas i vattenpölarna och vi är ensamma.

House för blå nätter.

Billie Ray Martins röst är en av de saker som gör att den här skivan skiljer sig från i princip all annan house. Texterna en annan. Flera gånger förstår jag inte ens texterna. Jag förstår orden, jag förstår meningarna. Men ändå inte. Till slut spelar det ingen roll. Billie Ray Martins röst blir en del av ljudbilden utan att försvinna in i den. Det som finns kvar är en smärtsamt vacker känsla av ensamhet, en känsla som löper som en röd tråd genom hela skivan.

Allra mest tydligt blir detta i titelspåret (som inte finns på vinylutgåvan). En tio minuter lång resa genom Electribal-land. En av de allra bästa houselåtar som någonsin gjorts. Eller förresten, en av de allra bästa låtar som någonsin gjorts. Punkt. Här finns också den textrad som på något sätt sammanfattar hela skivan.

I loved you
Simple

Så är det verkligen. Jag älskar den här skivan. Utan att egentligen kunna förklara varför. Men så ska det väl egentligen vara med musik. Den ska finnas i hjärtat, inte i huvudet. Tillsammans med The It:s On Top of the World och Mr. Fingers Introduction (housemästaren Larry Heard i båda fallen) är detta den bästa och mest helgjutna houseskiva som någonsin gjorts.

Electribal Memories klockar in på 79 minuter och 14 sekunder, den längsta skiva jag äger. Men den är en av få skivor som klarar att vara längre än 50-60 minuter och inte tappa smak. 1998 släpptes en nyutgåva av skivan i samband med att Talking With Myself remixades och hamnade på Cafe del Mar 5. Men originalet från 1990 är snäppet vassare. Där ligger mixar av You’re Walking och Tell Me When The Fever Ended (fantastisk mix av just Larry Heard) som inte finns med på nyutgåvan.

Sedan gruppen splittrades har de tre manliga medlemmarna bildat gruppen Groove Corporation och Billie Ray Martin har startat en egen solokarriär. Även där har resultatet ibland blivit imponerande bra, men inget som når upp till magin på Electribal Memories.

Eller som houselegenden Marshall Jefferson lär ha sagt när han tackade nej till att göra en remix på Electribal 101:s debutsingel Talking With Myself:

”I can’t improve on perfection”