Donna A, Donna C, Donna F och Donna R är tillbaka med ännu en charmig attack av frän attityd och koola gitarrer. Att ännu en gång dra upp parallellerna med Ramones och Runaways känns nästan påfrestande. Visst finns de där, likheterna. Visst doftar delar av musiken av nämnda kvartetter, men The Donnas rötter ligger lika mycket i den glammiga 80-tals rocken som hos punkpojkarna i Ramones och rocktjejerna i Runaways. Det är pop, glam och hårdrock i en lättsmält och charmig mix. Den här gången mer glamrock än någonsin tidigare.

Jag hör fler ekon av förstlingsverk av glamband som Mötley Crüe och Posion (gitarriffet i ”Midnite Snack” kommer att få C.C. DeVille att blekna av avund) än från kollegor från den glada och tralliga punktraditionen. Jag gissar att det var affischer med band som dessa som satt på donnornas väggar i flickrummen. För mig är det ingen tvekan om att The Donnas är glam, inte punk. Det ligger väl på sätt och vis dessutom bättre i tiden.

80-talet har varit på väg tillbaka en längre tid nu. Glamrocken ligger och väntar i buskarna som är fyllda av hungriga band som väntat i år på att få en chans att visa upp sig. Nedtryckta av år av grunge, alternative och indiepop. De har filat och vässat, hämtat inspiration, skrivit perfekta refränger, tagit genren åt andra håll. Den skitiga punken och industrirocken har spelat en viktig roll i förändringen och många av banden har kanske inte så mycket gemensamt med 80-talets glam på ytan. Men, band som Backyard Babies och Marilyn Manson har på sätt och vis banat vägen även för den mer lättsmälta glamrocken. Vi kommer att få se pojkar som ser ut som flickor på scenen igen. Det är dags nu.

Men, åter till The Donnas ”Turn 21″. Eller, behövs det? Det låter som förut ungefär. Det är charmigt, glatt och ganska harmlöst. Jag gillar det. Det gör mig glad. Det är gjort med värme, kärlek och en klackspark. Det är koskällor och handklapp. Inget som nödvändigtvis lämnar bestående intryck, men tveklöst underhållande för stunden. Trots att de nu nått den amerikanska spritåldern är det fortfarande charmerande juvenil musik som får mig att känna mig som femton igen. Och, det beror inte bara på covern av Judas Priest högstadieklassiker ”Living After Midnight”.