Vänner av rock kanske har läst, eller i alla fall hört talas om the Chronics. Skivan kom nämligen ut tidigare överallt utom i Sverige. Varför vet jag inte, men all väntan gjorde i alla fall mig nyfiken.

Det talades om 60-tals garage, Rolling Stones och orgel. Det gjorde inte det hela bättre. Längtan blev större.

Förväntningar till trots, kan jag säga att många
av förhandsryktena var sanna. Det låter Stones,
och 60-tal. Orgeln har dessutom fått sällskap av
andra favoriter som tjejkörer och koskälla.

The Chronics är från Umeå, men de låter rätt långt ifrån the (International) Noise Conspiracy, trots deras gemensamma hemort, och deras gemensamma intresse för 60-tals rock. The Chronics hamnar nog istället någonstans mellan the Nomads och the Royal Beat Conspiracy. Möjligen kan man sikta the Strollers någonstans i närheten. Vi pratar alltså om ganska snäll rock framförd med klassisk sättning + orgel.

Jag kan ibland känna att vi inte riktigt behöver the Chronics. De är duktiga och svänger sådär lagom, men de har inte the Nomads koll (inte heller deras bitvisa tråkighet), the Royal Beat Conspiracys driv eller glimt i ögat, och sannerligen inte the Strollers energi. Men ibland glimtar det till och jag glömmer det präktiga och hämmade the Chronics, och hummar och stampar med i ganska många låtar. Bitvis eller helt och hållet. När jag tänker efter och bara kollar omslaget finns det ganska många låttitlar som får mig att minnas låten. Och det kanske är ett gott tecken.

The Chronics framstår dessvärre ofta som alldeles lagom. Sången tycker jag är acceptabel, inte mer, körerna är bara framsläppta lite grann, och orgeln får aldrig riktigt komma till tals (med undantag för den hiskeliga slingan i ”You Look Like Something”). Det finns inget som gör the Chronics. Trots professionalitet, bra ljudbild och rätt stuk. Det finns helt enkelt inget som skriker, sparkar, jävlas, utmanar eller smeker. Kanske live, men inte här.