Kan musik kännas som om livet rinner ur kroppen? Sådär som på Omaha beach-44, eller Himmelska fridens torg-89. Kan musik beröra sådär som den där killen i parallellklassen som var dubbelt så stor och som kallade en själv för ful, eller den där tjejen som sa att man inte dög? Finns det musikaliska resor som berättar om det stora i det lilla utan att förlora perspektivet? Finns det musik som av sin känsla och förlorade integritet får mig att må illa. Finns det musik som kan reta alla dina sinnen utan att vara aggressiv?

Jag var osäker på svaren fram till jag fick bröderna Kjellvanders senaste skapelse ”The Painted Trees of Ghostwood”. Med deras gemensamma band Songs of Soil tränger sig musiken på, inte mysigt utan krypande. Som att vakna med ett ryck, eller falla fritt, närmar sig musiken dig. Det finns musik som kan få dig att känna som om livet rinner ur dig. Jag lovar. Plötsligt står du där naken. Din illusion hur allt är beskaffat är bara patetisk, den håller inte. Gustaf Kjellvander (tidigare Sideshow Bob) och Christian Kjellvander (Loosegoats) tar inte till stora politiska slagord. Nej, deras texter och deras musik handlar om vardagen. Det abstrakta är inte intressant, det är nämligen i varje ögonblick som tiden rör sig.

Songs of Soils skiva är sorglig skapelse. T.o.m. omslaget känns som en gulnad tidning fylld av minnen som glömskan inte rår på. För det är vad låtarna handlar om, minnen. Minnen som paralyserar och påminner om den egna kroppens förgänglighet. Innan man tynar bort till stoft möter man andra människor i samma situation och söker där tröst. Det är livets historia Songs of Soil berättar. Det finns ett vemod, men ingen sentimentalitet. För varje möte med en annan människa är något ödmjukt något vackert. Något som tränger bort det stora helas väg mot undergången, och låter människan känna lyckan i ögonblicket. I ögonblicken som bröderna Kjellvander mjukt och behagligt återberättar finns kärlek, rädsla, föräldraskap, sjukdom, vänskap, ja praktiskt taget allt som känns för evigt i ögonblicket, men som med perspektiv är dömt till undergång. I låten ”Sleep” fångas känslan i textraden: ”You are caught in a whirlwind of losing and loving my friend/Tossing and turning left flank is burning again/…/And when eyes explode open you know you were hoping in vain”.

Songs of Soils låtar är föredömligt korta. De flest ligger runt 3,5 minuter, men säger ändå så mycket. Här behöver inte orden fylla på i vers på vers. Trots det korta står hela historien klar. I låten ”Kelly” berättas om inte mindre än fyra levnadsöden, som min fantasi målar upp inom mig. Låtens längd är 2,21 minuter. Jag är rörd och fascinerad.

Songs of Soil står i en vit amerikansk tradition. Country och mer sävlig bluegrass ligger i botten. Men också amerikansk visa med rötterna i den amerikanska arbetarklassens framväxt under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Enkelt och långsamt. Lite ”framför-brasan-känsla”.

Kjellvanders har skapat en amerikansk skiva med rötter i vårt eget karga klimat. En tidlös skiva som fick mig att tappa andan. Jag visste inte om jag skulle sätta noll på den. Jag gillar inte den emotion den uppbringade, men det går inte motstå ett högt betyg. Jag släpper den nära och låter den sticka till i min själ.