När jag, förra senhösten, knåpade ihop en 25-bästalista till Bengans över det då snart gångna decenniumets bästa album, var det ett helsicke att få ordning på platserna 2-25. Ettan, däremot, var nästan pinsamt enkel att plita dit. Få album har ju tagit mig med sådan storm som ”Bossanova” gjorde och fortfarande gör. De album jag hade hört med dom innan (”Come on pilgrim” och ”Surfer rosa”) avfärdade jag som näst intill olyssningsbara, något jag för övrigt tycker än i dag.

Förutsättningarna var således inte direkt de allra bästa för Pixies att fånga mitt intresse. Det konstiga var däremot att jag lyckats med konststycket att helt missa mästerverket som släpptes bara ett år tidigare, jag talar förstås om makalösa ”Doolittle”. Pixies tredje album.

Nåväl, trots min idag så obegripliga nonchalans inför Pixies storhet så vaknade jag i alla fall rejält till slut. Pixies ersatte plötsligt The Cure som husgudar och det var väl bara alltför typiskt att när jag bjöd hem min blivande (och nuvarande) fru så lät jag ”Doolittle” snurra på alldeles för hög volym – i förgrunden snarare än bakgrunden. Ungefär samtidigt som jag till slut kom på att musiken faktiskt inte passade särskilt bra till maten, eller var särledes ”romantisk”, utbrast hon: – Vilken bra musik! Vad är detta för band? – Bingo! Tänkte jag… Att sedan bröllopsklockorna ringde några år senare framstår ju inte direkt som någon större sensation, sett i just det ”rockhistoriska” ljuset.

Nu var det ju varken min livsromans eller ”Doolittle” jag tänkt avhandla här. Nej, nittiotalets bästa album heter förstås ”Bossanova” och är ett av rockhistoriens allra största verk, alla kategorier. Alltifrån den rasande, instrumentala tvåminutersöppningen i ”Cecilia Ann” till fjortondespårets småsömniga ”Havalina” andas stor konst. Inte bara de lätt surrealistiska texterna förvirrar och fascinerar, musiken balanserar likaså på gränsen mellan fantasi och verklighet, mellan rå punk och trallvänlig pop. Inget annat band har som Pixies lyckats blanda hårt och mjukt med sådan intelligent finess, sedan får Jesus and the Mary Chain m fl. säga vad dom vill. Avig punkpop med intellektuell spänst, skulle man kanske kunna kalla Pixies unika musik.

Så influerade man också ett oräkneligt antal olika band och ex. Nirvana har glatt ”erkänt” att Pixies var deras stora förebilder i början av karriären. Bostonrockarna Pixies bestod av: Charles Michael Kittridge Thompson IV (då kallad Black Francis, numera Frank Black), Joey Santiago, Kim Deal och David Lovering. Man släppte fem album (varav debuten egentligen var ett minialbum) mellan åren 1987-91 och sedan dess har Frank Black rönt en del uppmärksamhet som soloartist, samtidigt som undersköna Kim Deal solat sig i independent-strålkastarnas ljus som frontfigur i Breeders.

Allra bäst på ”Bossanova”? ”All over the world” svarar jag, och vetskapen om att den finns i en ännu vassare version, på en svåråtkomlig CD-singel, gör mig matt än idag…