The Latin Kings. Alla har en åsikt. Snubbarna från Botkyrka får alltid reaktioner. Kärlek eller hat. Jag vågar hävda att det inte finns något mellanläge. Jag har aldrig träffat någon som tyckt att de är ”så där”. Det är lika bra att jag erkänner. Jag älskar TLK.

Första albumet, ”Välkommen till förorten”, var en salig blandning av olika stilar och humör. Ungdomligt barnslig, men samtidigt naivt tonårssvår. Men mest av allt hejdlöst var den glad och finurlig. Hiphop på svenska. Det var bara Just D som nuddat vid idén, men de flesta såg väl dem framförallt som uppföljare till Povel Ramel och andra svenska rimmästare. TLK var de första som togs på allvar som hiphopare.

Respekt fick de inte på allvar förrän med andra albumet, mästerverket, ”I skuggan av betongen” dök upp. Skivan är en milstolpe i svensk musikhistoria. En röktung och stenhård reggae- och dubinfluerad skiva som skildrade livet i förorten på ett vis vi inte sett maken till förut. Det nya Sverige klev ut i ljuset på allvar. Naiviteten från debuten var som bortblåst. ”I skuggan av betongen” ligger till grund för hela den svenska hiphop-scen som blomstrat de senaste två-tre åren. Utan den hade knappast Petter, Ayo, Feven eller någon av de andra som skiner nu låtit som de låter. Frågan är om någon vågat greppa mikrofonen och börjat rimma på svenska om det inte vore för The Latin Kings?

Tre år har gått sedan sist. Hiphop på svenska har utvecklats förändrats, vridits och vrängts. Det är med helt ny konkurrens TLK kliver in på banan den här gången. Nu finns det allvarliga konkurrenter. Artister som drivit utvecklingen framåt och åt helt andra håll än i den riktning de tre stakat ut. Men, TLK väljer att fortsätta längs sin egen väg. De bryr sig inte om vad som hänt runtomkring dem. De vänder inte sin kappa efter rådande trender. Istället utgår de från sitt eget arv och ger oss en skiva som tar ett steg fram och två steg bak. En skiva som påminner mest om ”Skuggan”, men samtidigt är lättare och luftigare och därmed närmar sig den publikmässigt mer framgångsrika debuten.

”Läppar” är på många sätt en fortsättning på låtar som ”Gussen”, ”Halva inne” och ”Så skön”. Första singeln, ”Det e knas” är den självklara hiten. Efter att ha hört den hade jag hoppats att Chepe skulle få mer tid vid mikrofonen. Så blev det tyvärr inte. Dogge stoltserar för det mesta i ensamt majestät längst fram. Det är synd. Visst gillar jag Dogge, men Chepe har en skön stil som ger låtarna mer variation och liv. Det borde varit hans tur att få stå i strålkastarljuset nu.

Men, Dogge har mycket att berätta och han blir aldrig tråkig. Jag kan tycka att väl många låtar berör hans månad i finkan. Men han glorifierar aldrig tiden där. Han försöker aldrig få kåkfarandet att bli något att sträva efter. Han berättar med eftertänksamhet och ber lyssnaren att passa sig nog för att hamna i samma situation. Ärligt och eftertänksamt.

Tyvärr lyckas ”Mitt kvarter” inte riktigt leva upp till mina högt ställda förväntningar. I försöket att göra både och har det ibland blivit varken antingen eller. Jag saknar ett par klockrena låtar. Några fler minnesvärda stunder. Det mesta är bra, men det är inte fantastiskt. Svängarna skulle ha behövt tas ut mer. Nu faller ett av de få försöken, ”Diggar din stil”, till beatexperiment ganska platt till marken. Men, jag hade ändå gärna sett mer variation. Det är för lite som sticker ut.