”The Ecleftic”. Det är en makalöst passande titel. Jag brukar tycka att jag själv är eklektisk i mitt musiklyssnande, men när jag jämför min egen skivsamling med Wyclef Jeans skivor bleknar jag. Wyclef lyckas plocka samman saker som i vanliga fall får mig att stoppa fingrarna i halsen med saker som får mig att jubla och skaka händer och huvud i eufori. Han blandar vilt och brett, men lyckas alltid göra något eget av det. Vad sägs om årets blandning? Pink Floyd, Mary J Blige, Kenny Rogers, Youssou N'Dour, Pharoahe Monch, Whitney Houston och Earth, Wind & Fire med flera. Vitaste vitt möter svartaste svart i en blandning som till en början gör mig helt förvirrad.

Att testa en så galen idé som att para ihop en av den vitaste musikens allra äldsta och trognaste kämpar med en av den allra svartaste musikens hungrigaste kämpar, ja det är en idé som på något vis är typisk Wyclef. Kenny Rogers möter Pharaohe Monch. Det är klart som tusan att jag inte kan låta bli att fnissa när jag läser det mötet på baksidan av konvolutet. När jag sen hör låten kan jag inte låta bli att skratta de första gångerna jag hör Kenny sjunga de klassiska raderna: ”You've got to know when to hold her / Know when to fold down / Know when to walk away / Know when to run”. Men, efter ett tag vänder det och jag sjunger mot min egen vilja och bättre smak med. Country möter hiphop och det funkar. Det hade jag aldrig trott.

Wyclef drar sig inte för att växla från hårda hiphop beats och moderna, men ändå organiska bounciga beats, till gitarrdrivna soul och reggaefärgade kompositioner. Eklektiskt var ordet. Det tar tid att acceptera. Det är svårt att gilla instinktivt. Men, den långsiktiga belöningen är desto större. Livslängden lär bli lång. Variationen gör också att skivan känns betydligt kortare än 19 spår som står uppräknade på baksidan. Jag har svårt att tro att det här är ett sådant mastodontverk. Jag gillar ju inte långa skivor. Det vet ni.

Den här skivan har fått oförtjänt dålig kritik. Men, det är väl så. Framgångsrika artister som upptäcks av massan måste drabbas av en backlash. Det går inte att vara både folkkär och kritikerhyllad samtidigt. Det är bara ett fåtal artister som klarar den balansgången. Wyclef har misslyckats den här gången. Han har fått stryk av kritikerna. Vi får se hur det går hos folket. Men, det är inte synd om Wyclef, det är mer synd om alla som går miste om låtar som ”911″, ”Diallo”, ”Low Income” och ”Wish You Were Here”. Ja, på nåt vis är det väl typiskt att det är Wyclef som gör mig sugen på att lyssna på Pink Floyd. Vem kunde tro det.