Det är inte lätt att vara bandet Radiohead. Inför släppet av ”OK Computer” läste jag en intervju med bandet i engelska magasinet Q, där de förutspådde att albumet skulle bli deras kommersiella självmord. De var inte tillfreds med den stjärnstatus de uppnått i och med ”The bends” utan verkade vilja bli av med en del skivköpare. Lång näsa för Radiohead eftersom ”OK Computer” blev en succé som befäste bandets status som ett av 1990-talets absolut största band.

Hektiskt turnerande och kommersiella framgångar körde slut på frontfiguren Thom Yorke. Även de andra bandmedlemmarna verkade tämligen trötta på allt vad Radiohead var och uppehållet blev därför ganska långt. Det senaste året har förväntningarna vuxit och under de senaste månaderna har det nästan varit olidligt mycket tjat om ”Kid A”. Men nu släpps albumet i alla fall.

”Kid A” är ett album som är mycket svårt att greppa. Det är enklast att konstatera att albumet inte innehåller några hitlåtar som ”Street Spirit”, ”Fake Plastic Trees” eller ”No surprises”. Att det inte släppts någon singel eller video från albumet är helt naturligt – ingen låt skulle kunna fungera på egen hand. Bandet har utvecklats från att vara ett ordinärt gitarrpop-band med en jättehit, via kraftfulla stadion-epos, till att nu likna en grupp ljudkonstnärer som experimenterar på sina nyfunna maskiner.

Det som är mest spännande med ”Kid A” är hur kollektivet Radiohead tacklar sina motvilliga framgångar, skrivkramp och hjärnspöken med att gemensamt experimentera fram ett nytt sound. För er som följt processen genom någon av de innehållsrika rapporter som bandmedlemmarna lämnat ut under inspelningen har detta varit ganska tydligt, och det hörs också på slutresultatet. Kreativitet har inte saknats i skapandet av det här albumet.

Det mest slående är avsaknaden av gitarrer i produktionen. Inledande ”Everything in its Right Place” börjar med ett jazzigt låtande Rhodespiano-komp signerat Jonny Greenwood. Över detta en matta av samplingar av Thom Yorkes röst. Så småningom kommer den väsande sången igång. Inte en gitarr så långt örat kan nå. Elektroniska titellåten ”Kid A” följer. Skapad maskinellt i ett datorprogram och med en total förvridning av Yorkes röst ligger det långt från topplistorna. Först i tredje låten ”The National Anthem” kommer en tempohöjning. En trumbeat och en tungt distad bas som utan att skämmas för sig hade passat in på Primal Screams senaste album inleder låten som avslutas i ett exploderande crescendo av skruvade trumpeter, saxofoner och tromboner. Fortfarande liknar albumet inte något jag hört från Radiohead tidigare.

Sen följer låtar som påminner mer om gamla Radiohead. Svävande ”How to Disappear Completely” och ”In Limbo” som platsat på ”OK Computer”, samt ”Optimistic” som är den enda låten med patenterade Radiohead-gitarrer. Avslutande ”Motion Picture Soundtrack” ratades från ”OK Computer” men gjordes om och har fått plats här. Yorke sjunger över en spröd orgel i inledningen och succesivt byggs en rad ljud upp runt denna kärna.

Insprängt mellan dessa låtar finns ”Treefingers”, en instrumental ambient-historia som doftar Aphex Twin, ”Idioteque” en helt och hållet elektronisk sak full med datorgjorda ljud och åttiotalsblippar, men också med albumets absolut snyggaste sångarrangemang, samt ”Morning Bell” en lätt skruvad historia i midtempo med skönt trumbeat och Rhodes-piano i kärnan och diverse sköna ljud i ytterkant.

Texterna är på sedvanligt Yorke-vis olika betraktelser av omvärlden och det egna psyket, men kanske mer meningslösa och hastigt hopplockade än tidigare. Textraderna känns ibland som ihopklistrade one-liners. Som vanligt kommer fansen hylla Yorke, men jag tvivlar på att det är sådant han söker. Det kan inte vara lätt att vara en levande ikon.

Helhetsintrycket är splittrat, precis som albumet. Låtarna är inte lika starka som tidigare, men då låter inte bandet som tidigare heller. Produktionen däremot är starkare än någonsin. Nigel Godrich har tillsammans med bandet verkligen gjort det bästa av den långa tiden i studion. Varje låt har spännande arrangemang och ljudbilder, men det krävs hörlurar eller en stereo av hög kvalitet för att detta ska märkas fullt ut.

Jag tror att Radiohead är riktigt nöjda med albumet. De har definitivt förnyat sig och – i alla fall för en period – lämnat gitarrpopen. Om fansen gillar det eller inte spelar mindre roll. Försäljningsmässigt tror jag ”Kid A” kommer bli bandets största framgång, mest för att de är så stora nu och plattan är efterlängtad. Men jag tror också att de fans som upptäckt bandet med hjälp av de gamla hitlåtarna inte kommer bli riktigt nöjda förrän det utlovat mer kommersiella albumet kommer nästa år.

”Kid A” kommer inte ändra människors attityder till Radiohead. De som ogillar Radiohead kommer ännu starkare avfärda deras musik som pretentiös, fånig knarkmusik medan de som hyllar bandet och kallar dem större än Beatles kommer fördjupa sitt förhållande till bandet och sätta Thom Yorke och de andra på ännu högre pidestaler.

Men OK, jag gillar verkligen det här albumet. Trots att det kräver stort tålamod och det faktum att skrivkramp och idétorka skiner igenom. Mina favoriter är ”The National Anthem” och ”Idioteque”. De andra låtarna är på tillväxt och det finns risk för att jag i slutet av året kommer ha med albumet i toppen på årsbästa-listan. Jag respekterar att Radiohead tar en ordentlig omväg för att inte upprepa sig, men tror att det mer är en reaktion mot den ofrivilliga stjärnstatusen än ett uttryck för bandets långsiktiga utveckling.

Hade det här varit ett debuterande band hade albumet inte sålt mer än 200 ex. Nu är det Radiohead och kommer sälja miljoner. Misslyckat för bandet kanske, men lyckat för fansen.