Det är inte det lättaste att sätta en kortfattad, passande etikett på Urgas musik. De blandar olika musikstilar hej vilt och får på så sätt ihop ett eget sound som ekar av livsbejakande vemod. Starka melodier med texter på det egenpåhittade språket urganska eller engelska kryddas med rytmer och tongångar från när och fjärran.

Fast å andra sidan: vem behöver en etikett? Bra musik är just bra musik.

Den som lyssnat på bandet förr känner igen sig. Den som inte hört dem tidigare kommer snart in i matchen. Redan i den första låten står det klart vad det rör sig om. Även om inte ”Raggamoda” lyckas matcha öppningen från förra plattans titelspår ”Etanol” vad gäller rivstarter så är det en låt som bådar gott. Den stora omställningen kommer i spår två, ”Too Late”. Det är inte det musikaliska som överraskar – det är språket. För första gången överger de urganskan och byter till engelska. Först känns det konstigt men man vänjer sig efter ett tag. Nästan. För en del av charmen med bandets låtar är att man vet vad låten handlar om trots att man inte förstår ett ord av vad som sjungs.

Urganskan är ett sångspråk där Irya Gmeyner och Savannah Agger hittar ljud som passar bra till melodin. Först därefter får orden betydelser som fångar känslan och bildar en innebörd av texten. Sången blir ett instrument i mängden som inte behöver anpassa sig till hur melodin går, hur många stavelser ett visst ord har, om det rimmar, eller om det passar in i sammanhanget.

Första singeln ”Loco” är ett bra exempel. Refrängen som har texten: ”Oj lele, oj lele, oj lele, oj nani – Rodjikele, rodjikele, rodjikele, oh nani”. Skulle nog inte gå att få samma flyt i om den skulle vara på engelska. När texterna blir ”på riktigt” blir det lite kantigare. Det blir inte lika lätt att glida mellan stavelserna. Det låter fortfarande väldigt bra men det känns som om de vingklipper sig själva lite.

I producentstolen hittas överraskande nog Daniel Wahglren, kanske mer känd som Papa Dee. Han har tillsammans med Christer Björklund lyckats bredda Urgas sound och gjort det mer nyanserat vilket är ett klart lyft för helheten. Kanske inte mer ös, men mer av allt annat. De programmerade inslagen kryddar den organiska anrättningen som Urgas musik bjuder på. Ett hopkok med doft och smak av starka kryddor, starka känslor och starka melodier.

Plus i kanten för det charmiga lånet av riffet till Led Zeppelins ”Kashmir” i ”Cold”. Nej det är inte Pappa Puffs låt. Han hade bara lånat det till sin dinosauriesång, precis som Urga gör. Fast på nåt sätt känns det mer okej när man gör det med hjärta. Och hjärta, svett, känslor och underliv är det gott om i Urgas musik.