Detta är en samling med tolv tolvtummare från 70- och 80-talet som få har hört. Därav ”rare”. Stilen skulle jag nog kunna gå med på är ”groovig”, men ”souldisco med latin, jazz och funkinslag” är kanske en mer klinisk beskrivning av plattan. Och sen har vi då ”mastercuts”. Mästerligt? Vet inte. Det fanns nog en anledning till att dessa låtar inte blev särskilt berömda. Även om musikbranschen (som alla andra branscher) är ett stort jävla rävspel där ”bäst marknadsföring vinner” och musikens kvalitet ofta inte är ett argument förrän plattan är såld. Jag har lyssnat både länge och väl på skivan och gillar det mesta jag hör, men det är knappast mästerverk.

Det har under massor av år kommit ut mängder av nya skivor – dagligen. Den musik som lyckas vinna mångas hjärtan blir klassiker. Men de skivor som inte säljer stort utan hamnar i dammiga skivbackar och hittas av nördiga skivsamlare, blir de automatiskt okända ”mastercuts”? Är det ändå inte lite orättvist?

Medioker musik ska enligt logikens regler inte nå särskilt långt, åtminstone inte bli upphöjd och nyutgiven 20 år efter sitt tillblivande. Det vill säga om inte marknadskrafterna ändrar på världsordningen som de så ofta gör. Det kunde förstås, enligt rävspelsreglerna, ha varit fullt av mästerverk här. Jag har varit med om det i andra fall. Men den här skivan känns snarare onödig. Därför sitter jag här och funderar på vad de egentligen vill med den här samlingen. Vad den ska användas till.

Jag föreställer mig en bar med tjusiga människor som sitter och groovar lätt med sina fräsiga drinkar och flasköl. Alla pratar, en del röker, ingen dansar. Ingen lyssnar heller på musiken, men alla hör den i bakhuvudet. Den har ett modernt uråldrigt discoaktigt sound. Den är mjuk och har inga höga toner som kan irritera. Inga alltför funkiga trumbeat som väcker dansbenen och heller inga skrikiga elgitarrer som stör ett lätt berusat samtal. I den miljön är säkert skivan perfekt. Men annars tycker jag sån här musik kan få sova vidare i glömskans mörker.