Den här skivan är den senaste i Hed Kandis till ytan mycket stilsäkra samlingsserie. Den är så fin att jag nästan var säker på att den var bra. Tji fick jag.

Första låten är Cunnie Williams ”A World Celebration”. Och det sätter liksom tonen. När jag recenserade Cunnies CD för ett tag sedan, skämdes jag inte ens för att såga honom. Så jävla dålig musik borde inte få finnas. Andra låten är en fullständigt hädisk äckeldiscoversion av Womack & Womacks ljuvliga ”Teardrops”. Så uselt och fantasilöst att jag mår illa. Gruppen heter Lovestation. Varning för dem.

Några könlösa knarkiga danslåtar flyter förbi utan att direkt göra mig kräkfärdig, men heller inte berörd på något annat sätt. Men när Fire Island sticker in sina glappkäftar och sjunger ”There But for the Grace of God” blir jag rosenrasande. Hela kompet och blåset är snott från ”I Can't Let Go” med Earth, Wind & Fire. På några toner när. Och det hade nog varit bättre att de hade samplat rakt av. Sången också, för tröttare sång har sällan hörts. Disco och house funkar ihop, men inte utan känslor.

Efter detta är jag beredd att slänga skivan, men av antropologiska skäl lyssnar jag igenom den. För det är intressant att musikintresserade människor kan ha valt ut dessa intetsägande, usla och tjatiga låtar till en samling för att sedan kalla det: ”A glittering selection of the sexiest disco house & uplifting U.S. garage”.

När jag sedan efter en stunds meditation och lite riktig musik tar mig an skiva nummer två, måste jag vika mig lite. Den är något bättre och svängigare än den första. Mer USA, tyngre och mer souldisco. Praktsångerskan Jocelyn Brown sjunger på andra låten ihop med Ministers De-La Funk och det tröstar mig en stund.

Till saken hör visserligen att en så här lång discoplatta kan trötta ut vem som helst. Den ska användas till något, inte bara lyssnas på. Om sedan användningssättet är disco i vardagsrummet eller medveten tortyr av grannar och vänner, gör detsamma.