När the Verve slutgiltigt splittrades i april 1999 satt Richard Ashcroft redan i studio och arbetade med eget material. Nu ligger solo-debuten ”Alone with Everybody” på skivhandlarnas diskar och många kritiker förväntar sig en succé liknande the Verves ”Urban Hymns”, som sålt mer än 7 miljoner ex. Förväntningarna är höga på NME-favoriten Ashcroft, och de är inte helt lätta att leva upp till.

Det märks att Ashcroft haft kontroll över processen. Han har valt ut musiker han vill arbeta med, han har producerat tillsammans med Chris Potter och han har formgivit omslag och förpackningar. En kille med koll, således. Resultatet har fått ett något splittrat mottagande, med både hyllningar och sågningar. Själv har jag svårt att bestämma mig.

Först konstaterar jag att den som gillade ”Urban Hymns” kommer köpa det här också. Känslan, ljudbilden och stämningen bottnar i det som Ashcroft gjorde med the Verve. Det är alltså inte någon revolutionerande omdaning. Men det betyder inte att det är dåligt, snarare tvärtom. Det är sköna, flummiga och lätt flygande låtar som fyller albumet.

Inledande ”A Song for the Lovers” tycker jag är bländande. ”You on My Mind When I Sleep” är en underbar ballad. ”Crazy World” svänger ordenligt. Resten av låtarna svänger på ett stabilt sätt, som varken skrämmer eller framkallar gåshud. Det är det som både är styrkan och problemet med detta album. Jag gillar det verkligen, men samtidigt kan det få mig att längta efter korta, raka rocklåtar. Det blir lite för lågt och saggigt ibland. Men samtidigt växer låtarna hela tiden.

Jag har sällan känt mig så ambivalent när det gäller ett album. Det är oerhört sympatiskt. En lång kärleksförklaring till hustrun Kate och nyfödde sonen Sonny. Välskrivet och välproducerat. Men jag tror att Richard Ashcroft skulle må bra av att släppa kontrollen en aning, och släppa in andra människor som kanske kan fila bort det mest saggiga och pompösa. Det skulle detta album mått bra av.

OK, det här blir nog inte någon succé som ”Urban Hymns”. Men det här albumet är egentligen inte sämre. Det blir lite för mycket av det goda helt enkelt. Det är absolut inte dåligt, men för att jag ska uppleva samma höjder som Richard Ashcroft, måste låtarna kortas och stramas upp en aning. Då kommer högsta betyget sitta där, för det är få som gör så starka låtar som Richard Ashcroft. Att han skulle vara slut som låtskrivare stämmer inte alls. Men precis som själsfränden Noel Gallagher bör han inte dränka sin talang i svulstiga och onödigt pompösa arrangemang.